En kort monolog om en ung man på
resa. Texten skrevs på 90-talet och är tidigare opublicerad. Några ändringar i
texten har gjorts nu i maj 2020.
***
Nu svänger bussen ut på motorvägen.
Jag sätter handflatan mot magen,
lutar skallen mot rutan och ser med trött blick bortåt fotbollsplanen och
tegelbyggnaderna på andra sidan åkern. Det dammar över plogfårorna i solskenet.
Verkar redan så tomt och sommarstängt, tänker jag och försöker hålla ordning på
dom överfyllda plastkassarna och ryggsäcken. Bara nån timme efter den grå
rektorns tal om lågkonjunkturen och det hårda samhället som väntar där ute.
Pianomusiken och sången som fyllt samlingssalen. Flera av oss yngre som suttit
och halvsovit. Inte så underligt. Hur vi dansade och drack kring elden på
stranden i natt, hur vi surrade om allt möjligt där i mörkret vid sjön. Vissa
grejer som det inte nämnts ett ord om tidigare under året. Undrar vad det ska
bli av alla. Jag själv. Farten ökar här på raksträckan genom skogen.
Illamående, jag pressar handen
hårdare mot magen, sträcker mej opp och försöker skruva på luftkonditioneringen,
svetten sticker över ryggen. Inte den minsta luftström! Jag svär för mej själv,
sjunker ner igen och glor ut mot träd, gläntor. Om bara bussen slutar kränga.
Om bara tonåringarna längst bak kan lägga av med pladdret och sitta tysta som
pensionärerna och dom där grånade grönavågarna. Som tjuguettåringen. Om det
bara kan bli mindre kvavt och varmt … Bara åka och mellanlanda hos morsan och
farsan. Inte stanna länge. Bara ta en funderare på framtiden. Aldrig att jag
ska återvända till den där bensinmacken och slita hund. Aldrig att jag ska låta
mej hunsas. Inte efter allt som har hänt. Nej. Skaffa mej nåt annat. Det är vad
det handlar om. Fortsätta plugga … Nu när jag på folkhögskolan upptäckt att jag
kan klara av det, fått ett uns av den där varan som kallas självförtroende.
Aldrig mer sjunka ner i det gamla … Inte nu när jag träffat folk … Fått vänner
att snacka med, lärt mej saker som jag helt slängt åt sidan och trott vara
omöjliga sedan länge. Inte tillbaks … Aldrig tillbaks.
Bussen närmar sej tätorten.
Jag plockar upp några papper och
foton som fallit ur en kasse, stryker bort damm och lägger grejerna i
ryggsäcken. Vi styr in på torget vid järnvägsstationen, och stannar. Jag
greppar mitt bagage och kliver av i solen och blåsten. Kollar upp mot klockan
på stationshusets vägg. Tåget går om tjugo minuter. Jag köper en Cola Light på
Pressbyrån och häller i mej. Fortsätter så över gatan och in på stationen och
fram till biljettluckan där jag kvickt visar studerandekortet och inhandlar en
enkel biljett till barndomsstaden. Bara en vända för att hälsa på. Inte
uppehålla mej länge. Inte tillbaks … Jag känner hur läsken bubblar till i magen
och jag skyndar ut på perrongen. Himlen så blå med bara några få moln. Jag
släpper påsarna och ryggsäcken vid en bänk och sätter mej igen, och jag sväljer
några gånger och tänker på framtiden medan jag väntar på tåget.
(1991/1995/2020)
