Mars

Mars 2026. Här i bloggen finns samlat en rad inlägg från hösten 2007 och framåt. Även några andra texter, vissa tidigare publicerade texter finns att läsa i bloggen under olika etiketter.

Bloggen 2023

Den här bloggen är min första samling med texter (och bilder). Jag började göra inlägg – texter, länkar och bilder – hösten 2007. Mest har det handlat om läsning och skrivande, ibland om musik och annat, som resor och ”Norrland”.
 Jag skrev etiketter. En viss variation finns bland ämnena. Några gånger har jag publicerat noveller, prosa och lyrik som jag har skrivit. Så det är lite olika saker som finns här i bloggen, men fler texter än bilder. Oftast mina fotografier från olika platser där jag befunnit mig, på resa eller i närmiljön. En del texter har publicerats med bilder. Men mest har jag skrivit mina blogginlägg. Det finns återpubliceringar, men i stort sett ligger inläggen i den ordning som de skrivits och utformats.

Fyra haikudikter (Kalix, sommaren 2018)

 

Epatraktorn kör

långsamt längs gatan fram, som

sent åttiotal.

*

Blåbär och hjortron.

Vi följer en stig genom

skogen i juli.

*

Ett regn kom ikväll.

Jag sitter vid fönstret, ser

de stilla molnen.

*

Regnet i natten

och genom dagen hit, nu

rensas luften klar.

Bloggen som textsamling

Jag tänker mig att jag här i bloggen samlar en del av de texter som jag skriver. Det är en av mina tankar med bloggen. Nu har jag inte gjort någon uppdatering sedan i februari, men skriver på annat material. Prosa.

Resa med skrivandet

 

Det var i oktober 1987. På bokhandeln i Luleå hittade jag ett dikthäfte av Malin Wikman med titeln I somras, utgivet på bokförlaget Lekatten. Det året hade jag tagit några ytterligare steg i mitt eget skrivande: en novell, prosastycken och diktförsök. Ja, även en artikel på kultursidan i NSD om boken Ett år i Järvi. Jag samlade ihop några texter och skickade dem till Britt Söderholm som drev förlaget Lekatten. Jag sände även med min första novell. Britt svarade, och jag prövade att skriva om några prosastycken till presens. Ändra från imperfekt till presens, okej. Jag hade nyss fått en elektrisk skrivmaskin, kändes modernt att skriva på en sådan. Vi skrev några brev. Britt var då lärare på en skrivarkurs vid Åsa folkhögskola nere i Sörmland, i Sköldinge, och jag fick tips om den utbildningen. Sent 1980-tal fanns det inte så många skrivutbildningar i Sverige, och inga nätkurser eller liknande forum. Man kan se på ”skrivarvärlden” som att den då var relativt ny. Så i augusti 1989 flyttade jag hemifrån Kalix och ner till Sköldinge för att gå den ettåriga skrivarkursen på Åsa. Under de där åren skrev och läste jag ännu mer. Noveller kunde jag skriva. Lyrik kunde jag skriva. Någon artikel. Vissa skrivövningar kunde utvecklas, eller vara just övningar. Och sedan funderingar på att skriva en roman. Allting blir en resa med skrivandet. Den här bloggen började jag skriva i oktober 2007.

Uppdatering, juni

Jag tog mig i dag tid att uppdatera min profil och presentation av bloggen. Medan jag funderar på nästa inlägg. Ibland går jag igenom äldre texter för att se om något kan passa att publiceras här på bloggen. Förra inlägget är ett exempel på det. En av etiketterna kallas också Textsamling.

Återvända (Prosa)

En kort monolog om en ung man på resa. Texten skrevs på 90-talet och är tidigare opublicerad. Några ändringar i texten har gjorts nu i maj 2020.

                                                             

                                                                     ***

Nu svänger bussen ut på motorvägen.

Jag sätter handflatan mot magen, lutar skallen mot rutan och ser med trött blick bortåt fotbollsplanen och tegelbyggnaderna på andra sidan åkern. Det dammar över plogfårorna i solskenet. Verkar redan så tomt och sommarstängt, tänker jag och försöker hålla ordning på dom överfyllda plastkassarna och ryggsäcken. Bara nån timme efter den grå rektorns tal om lågkonjunkturen och det hårda samhället som väntar där ute. Pianomusiken och sången som fyllt samlingssalen. Flera av oss yngre som suttit och halvsovit. Inte så underligt. Hur vi dansade och drack kring elden på stranden i natt, hur vi surrade om allt möjligt där i mörkret vid sjön. Vissa grejer som det inte nämnts ett ord om tidigare under året. Undrar vad det ska bli av alla. Jag själv. Farten ökar här på raksträckan genom skogen.

Illamående, jag pressar handen hårdare mot magen, sträcker mej opp och försöker skruva på luftkonditioneringen, svetten sticker över ryggen. Inte den minsta luftström! Jag svär för mej själv, sjunker ner igen och glor ut mot träd, gläntor. Om bara bussen slutar kränga. Om bara tonåringarna längst bak kan lägga av med pladdret och sitta tysta som pensionärerna och dom där grånade grönavågarna. Som tjuguettåringen. Om det bara kan bli mindre kvavt och varmt … Bara åka och mellanlanda hos morsan och farsan. Inte stanna länge. Bara ta en funderare på framtiden. Aldrig att jag ska återvända till den där bensinmacken och slita hund. Aldrig att jag ska låta mej hunsas. Inte efter allt som har hänt. Nej. Skaffa mej nåt annat. Det är vad det handlar om. Fortsätta plugga … Nu när jag på folkhögskolan upptäckt att jag kan klara av det, fått ett uns av den där varan som kallas självförtroende. Aldrig mer sjunka ner i det gamla … Inte nu när jag träffat folk … Fått vänner att snacka med, lärt mej saker som jag helt slängt åt sidan och trott vara omöjliga sedan länge. Inte tillbaks … Aldrig tillbaks.

Bussen närmar sej tätorten.

Jag plockar upp några papper och foton som fallit ur en kasse, stryker bort damm och lägger grejerna i ryggsäcken. Vi styr in på torget vid järnvägsstationen, och stannar. Jag greppar mitt bagage och kliver av i solen och blåsten. Kollar upp mot klockan på stationshusets vägg. Tåget går om tjugo minuter. Jag köper en Cola Light på Pressbyrån och häller i mej. Fortsätter så över gatan och in på stationen och fram till biljettluckan där jag kvickt visar studerandekortet och inhandlar en enkel biljett till barndomsstaden. Bara en vända för att hälsa på. Inte uppehålla mej länge. Inte tillbaks … Jag känner hur läsken bubblar till i magen och jag skyndar ut på perrongen. Himlen så blå med bara några få moln. Jag släpper påsarna och ryggsäcken vid en bänk och sätter mej igen, och jag sväljer några gånger och tänker på framtiden medan jag väntar på tåget.

(1991/1995/2020)

Om bloggen och skrivandet under hösten

I den här bloggen har jag skrivit inlägg och publicerat olika texter sedan oktober 2007. Det har blivit en rad texter i olika ämnen, men mest om litteratur och skrivande, ibland om musik och resor. Några texter är av dagbokskaraktär, och här finns även en del tidigare artiklar återpublicerade. Här finns också bilder, fotografier. Allt är ordnat under etiketter. Nu fortsätter jag, utanför nätet, med den läsning och redigering av ett flertal av mina prosaberättelser som jag har ägnat mig åt sedan i somras. Skrivtid mest på kvällar och helger.

Vinterbild

Skidspåren löper 

genom skogen, vidare

bort och hem igen.

Novellen

Det blev ett inlägg med en tidigare publicerad novell, och ett inlägg med inledningen till en tidigare publicerad novell.

I slutet av 80-talet började jag skriva mer och har alltid intresserat mig för novellen som form och genre, både som skrivare och läsare. Börjar inte allt skrivande med läsning?

 

På 90-talet började det talas om noveller, kanske delvis i samband med Robert Altmans film Short Cuts, byggd på Raymond Carvers noveller. Novellen som form och genre blev åter aktuell, uppmärksammades och diskuterades. Man kan säga att det var en återkomst för novellen, gärna den minimalistiska novellen. Unga författare skrev noveller.

 

Men den korta berättelsen har skrivits länge. Novellen har i tidigare perioder varit vanligt förekommande i dagspressen. Där fanns en marknad för novellen, men det är flera decennier sedan.

Idag fortsätter ändå noveller och novellsamlingar att ges ut. Förlaget Novellix ger ut både nyskrivet och klassiker. I radions P1 sänds noveller. Tidskrifter som Provins publicerar också noveller.

Så man kan både lyssna och läsa. I radions P1 och i en del tidskrifter hittar man noveller, och även i bokform.

Ur Februarimöte (1988)

Isen var min. Himlen var en mild vätska av mintsmakande tandkräm och pergamentgult. Harspåren ringlade drucket mellan de täta, frostinvävda snåren som gnistrade av stjärnstoft då solen exploderade genom en av trädtopparna. Jag stannade på skoterspåret och spanade ut över den tysta ismassan som var beslöjad av ett tunt, kallt dis. På vissa ställen hade isen sprängt upp och bildat låga höjder kring vad som liknade kratrar i ett månlandskap. Allt det klara och ljusa fick mig glad, och eftersom det var fint glid på skidorna stakade jag vidare ner på Bottenviken. Borta på horisontlinjen såg man bredare kritstreck av holmar och skär. Jag kunde inte se en enda levande varelse ute i den kalla tystnaden där endast vinden ilade runt sina osynliga, luftbyggda hörn. Våren, tänkte jag, ligger nog på huk där ute som en försenad middagsgäst, redo att snart rusa in och ta över ruljangsen, befria havet och skria: Sommar! Men ännu låg allt på is den här dagen i slutet av februari månad 1988. Jag tog sikte på en mindre holme, några hundra meter framför mig, vilken var täckt av vintervita buskar och på vars mitt ett högt, spretigt träd reste sig mot skyn. Trädet verkade idealiskt för dem som var nödgade att gömma en skatt. Det var helt enkelt bara att landstiga och gräva ner kistan vid foten av trädet. Själv var jag inte ute i dylika ärenden denna februaridag. Jag ville bara runda den öde ön och återvända hem. Skidfärden fortsatte efter det fasta spåret i lika makligt tempo. Kylan bet i ansiktet och jag började fundera om det det inte var något slags enmansrekord jag försökte erövra genom att korsa Arktis. Den isande vinden kretsade över det vita snölakanets blå skuggor. Jag stannade till igen, för att värma näsan och kinderna med vantarnas mjuka foder. En figur rörde sig på holmens strand.

(Inledningen av min novell Februarimöte som publicerades i NSD den 14 maj 1988.)

Två noveller i eProvins

Min novell Paret på stranden som publicerades i eProvins 2011-08-14 finns att läsa här i bloggen.

Vägen söderut

Följande novell har tidigare publicerats i nättidskriften eProvins 2014-11-27

                                                            

                                                                    ***

 

En kall vind drog fram längs gatan. Sara såg ner i den snötäckta trottoaren, väntade på att Timo skulle säga något. Han gick efter henne med händerna i jackfickorna, frusen. De fortsatte bort mot det gula telegrafhuset. På discot i föreningshuset hade de dansat tätt ihop till en av smörlåtarna från Trackslistan, och nu gick de hemåt. De hade druckit igen. Litegrann. Några bilar passerade och dunkande rockmusik hördes  i vinterkvällen.

 ”Farsan och morsan har rest bort”, sa Timo. ”Lägenheten står tom.”
 ”Det sa du inget om”, sa hon.
 ”Dom är i Torneå. På dans.”
 ”Ska vi gå hem till dej?”
 Hon stannade till vid ett av de lysande skyltfönstren, vinglade och såg på honom.
 ”Ja”, sa han.

Det blåste kallt. Ett par veckor kvar av februari. Hon grep honom i armen och de sneddade över gatan, förbi telegrafen och bort mot bion som visade Top Gun med Tom Cruise. Inga andra människor utomhus. De lämnade centrum bakom sig, fortsatte gå längs gatan som ledde förbi gamla polisstationen. En av gatlamporna blinkade, innan den slocknade.

De stannade vid Försäkringskassan och såg upp mot lägenheten i fastigheten på andra sidan gatan. Det lyste i ett av fönstren.
 ”Vänta”, sa Timo. De stod tysta och trampade i plogkarmen. I fönstret kunde hon se Timos pappa, med håret ostyrigt, klädd i mörk kostym och röd slips. Han stod och ropade något till en kvinna med blont hår; det var Timos mamma. De gestikulerade mot varandra, såg ut att gräla. Det var som ett skådespel i vinterkvällen. Sara tyckte att hon kunde höra deras röster. Sedan svepte vinden fram igen.
 ”Jag som trodde att kusten var klar”, sa Timo och såg åt ett annat håll.
 ”Kom vi går”, sa hon och drog Timo i armen. Uppe i lägenheten svängde kökslampan i taket och skuggorna dansade över väggarna. Sara frös, ville in i värmen.
 ”Du har rätt”, sa han. ”Här kan vi inte stanna.”

De vandrade ner till busstationen. Porten stod öppen och de gick in och sjönk ner på en av bänkarna. En gubbe satt och sov i ett hörn. Hon kände värme i ryggen från elementet på väggen.
 ”Fan, vi sticker”, sa Timo. ”Det går en buss om en timme.”
 ”Vart då?” sa hon.
 ”Bara härifrån”, sa han. ”Ut i världen.”
 ”Ut i världen …”
 ”Söderut. Vart fan som helst!”
 Han lade sin högra arm om hennes rygg, de flyttade närmare varandra.
 ”Okej”, sa hon. ”Har du några pengar då?”
 Han trevade innanför sin jacka, plockade fram plånboken, öppnade den och kollade.
 ”Jag har femhundra”, sa han.
 ”Det räcker inte långt.”
 ”Nej.”
 Hon skakade på huvudet. Den äldre mannen i hörnet satte sig tillrätta och fortsatte sova. Hon kände en doft av alkohol.
 En buss hade stannat utanför stationen. En chaufför med glasögon gick omkring och rökte en cigarrett. Ett par av bussens bagageluckor stod öppna, med tomma utrymmen.
 ”Är det där våran buss?” sa hon.
 ”Visst är det det”, sa han och placerade sin hand på hennes jeanslår. ”Om du vill.”
 ”Vänta här.” Hon gick ut till telefonkiosken. Öppnade glasdörren. Nej, den svarta luren hängde trasig. Hon måste ringa hem. Hon hade lovat morsan att höra av sig. Det fick vänta.

När hon vaknade sov Timo fortfarande. Svart skog och snö utanför rutorna. Han låg utsträckt på sätena längst bak i bussen. Hon satte sig upp, kände hur det värkte i ryggen. Hon hostade. Hennes täckjacka låg på golvet. Hon drog upp jackan och lade den över knäna. Någon passagerare längre fram i bussen hade tänt en lampa i taket och ljuset stack i ögonen. Inte många resenärer. Hela den bakre delen med sittplatser fick de ha för sig själva. Skallen värkte. De hade inte druckit mycket kvällen innan, men tillräckligt för att hon skulle känna sig lite ångerfull: det här var rätt galet. Hon drog upp benen och såg på Timo, som låg snett till vänster om henne, med det ljusa håret över ansiktet. Han snarkade lätt. Sov som ett barn. Och vart var de på väg? E4:an söderut. Vart då? Var befann de sig nu? Ett par bilar körde förbi. Ett vitt fält, en äng, lador. Ett äldre hus med rök ur skorstenen. Hon lade armarna i kors och huttrade. Sedan skog igen. Och fortfarande mörkt.

Bussen närmade sig ett samhälle. Det rykte ur villornas skorstenar, såg ut att vara mycket kallt. Hon rörde vid Timos kind, tog i hans axel. Han vred på sig, tycktes sova djupt. Hon kände illamåendet igen. Snart skulle bussen stanna.

De gick längs en av gatorna i staden som de kommit till. Ännu mörkt, men det började sakta ljusna. De lämnade busstationen bakom sig, drev planlöst längs gatorna.

 ”Vart är vi på väg?” sa hon.
 ”Jag vet inte”, sa Timo. ”Har du pengar? Jag har inget. Det sista gick åt igår.”
 ”Jag har inte mycket”, sa hon. ”Vi måste återvända hem.”
  Han gick tyst igen, i sin alldeles för tunna skinnjacka.
 ”Vi kommer ingenstans utan pengar”, sa hon. ”Det fattar du väl.”
 ”Försök inte läxa upp mej.”
 ”Lägg av.”
  De gick tysta.
 ”Brorsan bor nere i Ume”, sa Timo. ”Vi kanske skulle kunna bo hos honom.”
 ”Jag känner ingen i din familj.”
 ”Vi skulle kunna åka ner till brorsan.”
 ”Jag tror inte ens vi har råd med bussbiljetterna”, sa hon.
  Kylan bet i kinderna. Timo gick fortare nu, lyssnade inte på henne längre. Hon skyndade på sina steg efter honom.

Bilen stod parkerad vid en tegelbyggnad i ett industriområde. Det var en röd Jetta. De hade sett en lång man med pälsmössa lämna bilen och gå in genom en dörr i tegelbyggnaden. Där låg en lastkaj och en trappa, och vid dörren fanns ett fönster. De såg inga rörelser i fönstret. Hon stod stilla bredvid Timo, de gömde sig bakom en stor snöhög. Han sparkade på en isklimp.

 ”Den där bilen”, sa Timo. ”Vi skulle kunna ta oss härifrån.”
 ”Är du inte klok”, sa hon.
 ”Kom”, sa han.
  Motorljud från en lastbil eller traktor hördes i närheten, men de såg ingen människa. De gick snabbt över den öppna planen, fram mot den röda Jettan. Nycklarna satt i. Hon hoppade in bredvid Timo i bilen. Han lyckades starta och gasade ryckigt ut på gatan efter att ha hittat rätt med växelspaken. Nu var de på väg igen. Hon kände hjärtat hamra hårt. Timo såg oroligt i backspegeln. Hon vände sig om. Ingen förföljare.

Timo såg rakt fram längs vägen. Tallskog. Snö. Hon försökte säga något, men fick inte fram ett ord. En plastkasse skräpade på golvet vid hennes bruna mockastövlar. En doftgran hängde i backspegeln. Det luktade cigarrettrök. Timo svalde, tittade nervöst i backspegeln. Han trampade ner gaspedalen, ökade hastigheten. Ett par mötande bilar. En äng, en träda på höger sida. En hukande grå lada vid en björkdunge, sedan tallskog igen. Hon öppnade handskfacket som var fyllt med papper, kuvert. Ingen vägatlas. Hon slängde igen luckan. Såg en timmerstapel, en gulsvart skylt som pekade in mot en smal skogsväg.

 ”Jag tror att det här är vägen söderut”, sa han.
 ”Jag ser inga skyltar.”
 ”Vill du åka med?”
  Hon svarade inte. Han såg rakt fram, utan att säga något mer. Hon tänkte på sina föräldrar, och på Timos; de visste ingenting om den här färden, var hon och Timo befann sig. Ingen hade sett dem åka iväg med bussen i natten. Bort från hem och skola. Bort från allt det vanliga, hängandet i centrum, ledan. Han körde allt fortare längs vägen genom skogen. En mötande timmerbil, på väg norrut. En backe ner mot en snötäckt myrmark. Solen som svagt brann bakom molnen.
 ”Vi ska inte vända om”, sa han.
 ”Men vi har ingenstans att ta vägen.”
 ”Vad är det med dej?”
 ”Du kör för fort.”
  Han lyssnade och sänkte hastigheten något. Hon såg på honom. Hans ljusa pannlugg. De sorgsna ögonen. Den slitna skinnjackan som han inte gärna tog av sig. Det var inte som i somras, då de träffats. Då hade de mött varandras blickar. Kommit varandra nära. Nu såg hon också rakt fram, på vägen som ledde ut i världen. Dagen ljusnade alltmer. En gnistrande, kall februaridag. Hon såg ut på vinterlandskapet, skogen. Han körde vidare. De satt tysta igen.

Skrivandet, januari 2018

Våren 2016 började jag gå igenom en hel del av mina tidigare manuskript och anteckningar – för att se vad där finns. Nu har jag en samling nya utskrifter att utgå ifrån. Prosa och lyrik. Under hösten 2017 skrev jag även en ny version av min roman, ett manuskript som jag nu fortsätter med.

Kulturartiklar i NSD

Idag är det precis 30 år sedan jag publicerade min första kulturartikel i NSD, om Hilja Kallioniemis bok Ett år i Järvi. Jag skrev fyra artiklar på NSD:s kultursida under 1987-88. Efter artikeln om Ett år i Järvi skrev jag om Henning Buchts Där svenskt och finskt mötas, om Greenpeace Magasin och om Ernest Hemingway.

Här är en länk till Tidigt 30-tal i Tornedalen.

På hemväg

På hemväg

förbi husen

där kompisarna bodde.

Går längs snövallarna

en kväll i mars

under fullmånen

som lyser

bakom talltopparna.

Filmen börjar här

i dessa kvarter.

Scen som läggs till scen

i ännu ett

svart vaxdukshäfte.

Jag går hemåt,

mot gatan där jag bodde.

 

(20/3-08-27/3-11)

Sommaren 2001

Älven i juni.

Virvlarna på vattnet.

Vid stranden

blommar häggen.  

Jag åker över bron

genom barndomens landskap,

cykelvägen, vägen hem.

 

Längesen

jag var här i juni.

Vi får en andra försommar

i år.

Här långt norrut.

 

Bodde här en gång

pojken som var jag.

Nu är jag mannen

som återvänder hem

ännu en sommar.

Tillbaks i denna trakt

efter femton år

söderut.

Publicerade noveller och prosastycken

Såhär i början av året, efter all genomgång av texter under förra året, gjorde jag en förteckning över mina noveller och prosastycken som publicerats utanför bloggen. Jag ser ”Kanotfärden” som trycktes i tidskriften Provins nr 2, 1989. Jag ser ”Fragment”(1989) som trycktes i vår skrivarkursantologi Ordskred på Åsa folkhögskola 1990 och senare i Tidskriften 90TAL nr 2/3 maj 1991. I antologin Ordskred finns också mina texter ”Rast” och ”Lada”. Jag minns ”Åter i norr” från en uppläsning hösten 1990. ”Har du sagt något till din morsa än?” är min radionovell från 1993. ”På hemväg” publicerades i ungdomstidningen Kult 1996. ”Paret på stranden” publicerades först här på bloggen 2009, men sedan i nättidskriften eProvins 2011. ”Vägen söderut” publicerades i eProvins 2014.

Våren 2015 läste jag ett utdrag ur ett pågående romanprojekt vid en recitationskväll i Det fria ordets hus i Växjö.
Några av ovanstående texter har senare återkommit. ”Rast” finns med i en antologi som fackförbundet Kommunal gav ut 1997. En del texter har tagits med till uppläsningar. Några texter lästes upp innan de trycktes.

Nu i januari fortsätter jag skriva prosa, framför allt, just nu.

Genomgång av texter

Under det här året har jag gått igenom en stor del texter som jag skrivit, från slutet av 80-talet och fram till nu. Handskrivna, maskinskrivna och datorskrivna sidor som samlats i kartonger och pärmar. I våras började jag försöka få ordning på alltihopa. Vad för berättelser finns där? Lyrik? Dramatik? Några artiklar? Nu har jag skrivit in en hel del i datorn och försöker få ordning på filerna. Bra att det görs, för nu finns det något att utgå från i mitt skrivande.

Vid forsen

Om sommaren vid forsen. Forsen där man fiskar, där man drar not och håvar.
 Han stannar på stranden intill viken. En brant sluttning på andra sidan älven. Mellan tallarna skymtar en stuga. Myggen surrar. Forsen till vänster. Älven. Han går över stenarna, in mellan sälgsnåren. En eldplats mellan ett par bänkar. Skugga, kväll. Det är längesen han var här. Åratal. Han följer snart stigen runt udden, uppför sandsluttningen, upp mellan tallarna, åter till grusplanen där cykeln står parkerad.
 Han sätter sig på cykeln, viftar undan några myggor, och trampar tillbaks längs grusvägen.