Miljöer i en roman

Jag läste Therese Bohmans roman Sanningsberget, som utspelar sig i andra miljöer än Norrlands inland. Det mesta av handlingen utspelar sig i Kolmården och Norrköping, men det finns också scener från Göteborg och Stockholm. Tiden i berättelsen är från 1989 och framåt, till nära nutid. Som läsare känner jag igen en del av Norrköping. Drottninggatan finns även i den staden, och inte endast i Stockholm. Det är fint att läsa hur ett par av huvudpersonerna besöker skivbutiken Vaxkupan i Norrköping. Det är många miljöer som behöver bli skrivna.

Läsning i januari

 

En kort uppdatering om ett par böcker som jag har läst – läst ut – nu i januari. Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf, av Jesper Högström. Jag läste också ut Nothing is real. The Beatles were underrated – and other sweeping statements about pop, av David Hepworth. Litteratur och musik.

Återvända (Prosa)

En kort monolog om en ung man på resa. Texten skrevs på 90-talet och är tidigare opublicerad. Några ändringar i texten har gjorts nu i maj 2020.

                                                             

                                                                     ***

Nu svänger bussen ut på motorvägen.

Jag sätter handflatan mot magen, lutar skallen mot rutan och ser med trött blick bortåt fotbollsplanen och tegelbyggnaderna på andra sidan åkern. Det dammar över plogfårorna i solskenet. Verkar redan så tomt och sommarstängt, tänker jag och försöker hålla ordning på dom överfyllda plastkassarna och ryggsäcken. Bara nån timme efter den grå rektorns tal om lågkonjunkturen och det hårda samhället som väntar där ute. Pianomusiken och sången som fyllt samlingssalen. Flera av oss yngre som suttit och halvsovit. Inte så underligt. Hur vi dansade och drack kring elden på stranden i natt, hur vi surrade om allt möjligt där i mörkret vid sjön. Vissa grejer som det inte nämnts ett ord om tidigare under året. Undrar vad det ska bli av alla. Jag själv. Farten ökar här på raksträckan genom skogen.

Illamående, jag pressar handen hårdare mot magen, sträcker mej opp och försöker skruva på luftkonditioneringen, svetten sticker över ryggen. Inte den minsta luftström! Jag svär för mej själv, sjunker ner igen och glor ut mot träd, gläntor. Om bara bussen slutar kränga. Om bara tonåringarna längst bak kan lägga av med pladdret och sitta tysta som pensionärerna och dom där grånade grönavågarna. Som tjuguettåringen. Om det bara kan bli mindre kvavt och varmt … Bara åka och mellanlanda hos morsan och farsan. Inte stanna länge. Bara ta en funderare på framtiden. Aldrig att jag ska återvända till den där bensinmacken och slita hund. Aldrig att jag ska låta mej hunsas. Inte efter allt som har hänt. Nej. Skaffa mej nåt annat. Det är vad det handlar om. Fortsätta plugga … Nu när jag på folkhögskolan upptäckt att jag kan klara av det, fått ett uns av den där varan som kallas självförtroende. Aldrig mer sjunka ner i det gamla … Inte nu när jag träffat folk … Fått vänner att snacka med, lärt mej saker som jag helt slängt åt sidan och trott vara omöjliga sedan länge. Inte tillbaks … Aldrig tillbaks.

Bussen närmar sej tätorten.

Jag plockar upp några papper och foton som fallit ur en kasse, stryker bort damm och lägger grejerna i ryggsäcken. Vi styr in på torget vid järnvägsstationen, och stannar. Jag greppar mitt bagage och kliver av i solen och blåsten. Kollar upp mot klockan på stationshusets vägg. Tåget går om tjugo minuter. Jag köper en Cola Light på Pressbyrån och häller i mej. Fortsätter så över gatan och in på stationen och fram till biljettluckan där jag kvickt visar studerandekortet och inhandlar en enkel biljett till barndomsstaden. Bara en vända för att hälsa på. Inte uppehålla mej länge. Inte tillbaks … Jag känner hur läsken bubblar till i magen och jag skyndar ut på perrongen. Himlen så blå med bara några få moln. Jag släpper påsarna och ryggsäcken vid en bänk och sätter mej igen, och jag sväljer några gånger och tänker på framtiden medan jag väntar på tåget.

(1991/1995/2020)

Skriva och läsa från vinter till vår

Mycket skrivande i vinter och fram till denna vår. Jag ser över mina noveller. Över jul och nyår – känns avlägset – var vi uppe i Kalix. Åkte längdskidåkning några vändor längs Djuptjärns elljusspår, upp på Rudträskberget. Jag brukar skriva något om skidåkning i Kalix här på bloggen, det hör som till. Läsning och skrivande, för övrigt. Nu läser jag Neil Youngs bok Fredsförklaring. Jag föreställer mig att den boken delvis bygger på just bloggtexter, men vet inte säkert. Neil Young skriver i alla fall personligt om sin musik, sin karriär och historia. Soloartist i början av 70-talet för att ge plats åt sina egna låtar … Alla de kända sångerna. Neil Young skriver med humor och allvar i boken. Jag läser inte så mycket ”rockbiografier”, och Youngs bok tycks mig vara något annat, även om jag på senare tid har läst böcker om Dylan och Springsteen. Fredsförklaring är givande, och dessutom har jag lyssnat på Neil Young i ungefär trettio års tid. En gång har jag sett honom spela live, i Stockholm sommaren 1993. Oförglömligt!

Om bloggen och skrivandet under hösten

I den här bloggen har jag skrivit inlägg och publicerat olika texter sedan oktober 2007. Det har blivit en rad texter i olika ämnen, men mest om litteratur och skrivande, ibland om musik och resor. Några texter är av dagbokskaraktär, och här finns även en del tidigare artiklar återpublicerade. Här finns också bilder, fotografier. Allt är ordnat under etiketter. Nu fortsätter jag, utanför nätet, med den läsning och redigering av ett flertal av mina prosaberättelser som jag har ägnat mig åt sedan i somras. Skrivtid mest på kvällar och helger.

Förebilden

En ny länk här på bloggen. Förebilden skapar musik, låtar och skivor.

Musik som inspiration

En fredagskväll spelar jag en skiva med alternativa poplåtar från 1980-talet, en cd som medföljer musiktidningen Mojo. Några bandnamn känner jag igen: Prefab Sprout, The Monochrome Set, Scritti Politti, men framför allt The Triffids, ett band som jag fortfarande lyssnar på. På Mojo-cd:n finns låten "Hometown Farewell Kiss" från albumet Calenture. Den skivan kom ut 1987, och då hade jag börjat lyssna mer på musik. Kanske är den musiken ett slags inspiration till en del av mina texter, till början på mitt skrivande? Det skulle kunna vara så. Viss musik som följer med mig fungerar i någon mån som inspiration. Nu lyssnar jag två gånger på "Hometown Farewell Kiss". Samma kväll lyssnar jag även på "Wide Open Road" från Born Sandy Devotional. Triffids, deras skivor och låtar, återvänder jag alltid till!

I det här blogginlägget, april 2010, skrev jag också om The Triffids.

Essä i Tidningen Kulturen

Min essä Resor på Inlandsbanan som jag skrev i höstas (och i december) finns nu publicerad i årets första nummer av Tidningen Kulturen.

Läs essän här.

Vägen söderut

Följande novell har tidigare publicerats i nättidskriften eProvins 2014-11-27

                                                            

                                                                    ***

 

En kall vind drog fram längs gatan. Sara såg ner i den snötäckta trottoaren, väntade på att Timo skulle säga något. Han gick efter henne med händerna i jackfickorna, frusen. De fortsatte bort mot det gula telegrafhuset. På discot i föreningshuset hade de dansat tätt ihop till en av smörlåtarna från Trackslistan, och nu gick de hemåt. De hade druckit igen. Litegrann. Några bilar passerade och dunkande rockmusik hördes  i vinterkvällen.

 ”Farsan och morsan har rest bort”, sa Timo. ”Lägenheten står tom.”
 ”Det sa du inget om”, sa hon.
 ”Dom är i Torneå. På dans.”
 ”Ska vi gå hem till dej?”
 Hon stannade till vid ett av de lysande skyltfönstren, vinglade och såg på honom.
 ”Ja”, sa han.

Det blåste kallt. Ett par veckor kvar av februari. Hon grep honom i armen och de sneddade över gatan, förbi telegrafen och bort mot bion som visade Top Gun med Tom Cruise. Inga andra människor utomhus. De lämnade centrum bakom sig, fortsatte gå längs gatan som ledde förbi gamla polisstationen. En av gatlamporna blinkade, innan den slocknade.

De stannade vid Försäkringskassan och såg upp mot lägenheten i fastigheten på andra sidan gatan. Det lyste i ett av fönstren.
 ”Vänta”, sa Timo. De stod tysta och trampade i plogkarmen. I fönstret kunde hon se Timos pappa, med håret ostyrigt, klädd i mörk kostym och röd slips. Han stod och ropade något till en kvinna med blont hår; det var Timos mamma. De gestikulerade mot varandra, såg ut att gräla. Det var som ett skådespel i vinterkvällen. Sara tyckte att hon kunde höra deras röster. Sedan svepte vinden fram igen.
 ”Jag som trodde att kusten var klar”, sa Timo och såg åt ett annat håll.
 ”Kom vi går”, sa hon och drog Timo i armen. Uppe i lägenheten svängde kökslampan i taket och skuggorna dansade över väggarna. Sara frös, ville in i värmen.
 ”Du har rätt”, sa han. ”Här kan vi inte stanna.”

De vandrade ner till busstationen. Porten stod öppen och de gick in och sjönk ner på en av bänkarna. En gubbe satt och sov i ett hörn. Hon kände värme i ryggen från elementet på väggen.
 ”Fan, vi sticker”, sa Timo. ”Det går en buss om en timme.”
 ”Vart då?” sa hon.
 ”Bara härifrån”, sa han. ”Ut i världen.”
 ”Ut i världen …”
 ”Söderut. Vart fan som helst!”
 Han lade sin högra arm om hennes rygg, de flyttade närmare varandra.
 ”Okej”, sa hon. ”Har du några pengar då?”
 Han trevade innanför sin jacka, plockade fram plånboken, öppnade den och kollade.
 ”Jag har femhundra”, sa han.
 ”Det räcker inte långt.”
 ”Nej.”
 Hon skakade på huvudet. Den äldre mannen i hörnet satte sig tillrätta och fortsatte sova. Hon kände en doft av alkohol.
 En buss hade stannat utanför stationen. En chaufför med glasögon gick omkring och rökte en cigarrett. Ett par av bussens bagageluckor stod öppna, med tomma utrymmen.
 ”Är det där våran buss?” sa hon.
 ”Visst är det det”, sa han och placerade sin hand på hennes jeanslår. ”Om du vill.”
 ”Vänta här.” Hon gick ut till telefonkiosken. Öppnade glasdörren. Nej, den svarta luren hängde trasig. Hon måste ringa hem. Hon hade lovat morsan att höra av sig. Det fick vänta.

När hon vaknade sov Timo fortfarande. Svart skog och snö utanför rutorna. Han låg utsträckt på sätena längst bak i bussen. Hon satte sig upp, kände hur det värkte i ryggen. Hon hostade. Hennes täckjacka låg på golvet. Hon drog upp jackan och lade den över knäna. Någon passagerare längre fram i bussen hade tänt en lampa i taket och ljuset stack i ögonen. Inte många resenärer. Hela den bakre delen med sittplatser fick de ha för sig själva. Skallen värkte. De hade inte druckit mycket kvällen innan, men tillräckligt för att hon skulle känna sig lite ångerfull: det här var rätt galet. Hon drog upp benen och såg på Timo, som låg snett till vänster om henne, med det ljusa håret över ansiktet. Han snarkade lätt. Sov som ett barn. Och vart var de på väg? E4:an söderut. Vart då? Var befann de sig nu? Ett par bilar körde förbi. Ett vitt fält, en äng, lador. Ett äldre hus med rök ur skorstenen. Hon lade armarna i kors och huttrade. Sedan skog igen. Och fortfarande mörkt.

Bussen närmade sig ett samhälle. Det rykte ur villornas skorstenar, såg ut att vara mycket kallt. Hon rörde vid Timos kind, tog i hans axel. Han vred på sig, tycktes sova djupt. Hon kände illamåendet igen. Snart skulle bussen stanna.

De gick längs en av gatorna i staden som de kommit till. Ännu mörkt, men det började sakta ljusna. De lämnade busstationen bakom sig, drev planlöst längs gatorna.

 ”Vart är vi på väg?” sa hon.
 ”Jag vet inte”, sa Timo. ”Har du pengar? Jag har inget. Det sista gick åt igår.”
 ”Jag har inte mycket”, sa hon. ”Vi måste återvända hem.”
  Han gick tyst igen, i sin alldeles för tunna skinnjacka.
 ”Vi kommer ingenstans utan pengar”, sa hon. ”Det fattar du väl.”
 ”Försök inte läxa upp mej.”
 ”Lägg av.”
  De gick tysta.
 ”Brorsan bor nere i Ume”, sa Timo. ”Vi kanske skulle kunna bo hos honom.”
 ”Jag känner ingen i din familj.”
 ”Vi skulle kunna åka ner till brorsan.”
 ”Jag tror inte ens vi har råd med bussbiljetterna”, sa hon.
  Kylan bet i kinderna. Timo gick fortare nu, lyssnade inte på henne längre. Hon skyndade på sina steg efter honom.

Bilen stod parkerad vid en tegelbyggnad i ett industriområde. Det var en röd Jetta. De hade sett en lång man med pälsmössa lämna bilen och gå in genom en dörr i tegelbyggnaden. Där låg en lastkaj och en trappa, och vid dörren fanns ett fönster. De såg inga rörelser i fönstret. Hon stod stilla bredvid Timo, de gömde sig bakom en stor snöhög. Han sparkade på en isklimp.

 ”Den där bilen”, sa Timo. ”Vi skulle kunna ta oss härifrån.”
 ”Är du inte klok”, sa hon.
 ”Kom”, sa han.
  Motorljud från en lastbil eller traktor hördes i närheten, men de såg ingen människa. De gick snabbt över den öppna planen, fram mot den röda Jettan. Nycklarna satt i. Hon hoppade in bredvid Timo i bilen. Han lyckades starta och gasade ryckigt ut på gatan efter att ha hittat rätt med växelspaken. Nu var de på väg igen. Hon kände hjärtat hamra hårt. Timo såg oroligt i backspegeln. Hon vände sig om. Ingen förföljare.

Timo såg rakt fram längs vägen. Tallskog. Snö. Hon försökte säga något, men fick inte fram ett ord. En plastkasse skräpade på golvet vid hennes bruna mockastövlar. En doftgran hängde i backspegeln. Det luktade cigarrettrök. Timo svalde, tittade nervöst i backspegeln. Han trampade ner gaspedalen, ökade hastigheten. Ett par mötande bilar. En äng, en träda på höger sida. En hukande grå lada vid en björkdunge, sedan tallskog igen. Hon öppnade handskfacket som var fyllt med papper, kuvert. Ingen vägatlas. Hon slängde igen luckan. Såg en timmerstapel, en gulsvart skylt som pekade in mot en smal skogsväg.

 ”Jag tror att det här är vägen söderut”, sa han.
 ”Jag ser inga skyltar.”
 ”Vill du åka med?”
  Hon svarade inte. Han såg rakt fram, utan att säga något mer. Hon tänkte på sina föräldrar, och på Timos; de visste ingenting om den här färden, var hon och Timo befann sig. Ingen hade sett dem åka iväg med bussen i natten. Bort från hem och skola. Bort från allt det vanliga, hängandet i centrum, ledan. Han körde allt fortare längs vägen genom skogen. En mötande timmerbil, på väg norrut. En backe ner mot en snötäckt myrmark. Solen som svagt brann bakom molnen.
 ”Vi ska inte vända om”, sa han.
 ”Men vi har ingenstans att ta vägen.”
 ”Vad är det med dej?”
 ”Du kör för fort.”
  Han lyssnade och sänkte hastigheten något. Hon såg på honom. Hans ljusa pannlugg. De sorgsna ögonen. Den slitna skinnjackan som han inte gärna tog av sig. Det var inte som i somras, då de träffats. Då hade de mött varandras blickar. Kommit varandra nära. Nu såg hon också rakt fram, på vägen som ledde ut i världen. Dagen ljusnade alltmer. En gnistrande, kall februaridag. Hon såg ut på vinterlandskapet, skogen. Han körde vidare. De satt tysta igen.

Richard Ford, Kulturhuset, Stockholm, 7 november 2017

Tisdag den 7 november framträdde den amerikanske författaren Richard Ford på Internationell författarscen i Kulturhuset i Stockholm. På scenen samtalade Richard Ford med Hans Olav Brenner, som är programledare för ett bokprogram i Norge. Richard Ford är aktuell med en bok om sina föräldrar: Mellan dem. Boken är översatt till svenska av Nille Lindgren (som satt på första raden i publiken).

Det blev ett drygt en timme långt samtal om minnen, vänskap och skrivande. Richard Ford har skrivit sedan han var ung. Han har även provat en del andra yrken. Yrkeserfarenheter som jag tror märks i hans berättelser som belyser det amerikanska samhället. Fords romankaraktär Frank Bascombe, som man kan följa i en rad böcker, arbetar t.ex. som sportjournalist och fastighetsmäklare. Den realism som Richard Ford skrev i sina första böcker kom att kallas dirty realism.

Richard Ford skriver även artiklar för olika tidningar, om Trump och USA i DN, eller om Bruce Springsteens självbiografi i The New York Times.

Jag läste romanen Sportjournalisten och novellsamlingen Vinterfiske redan i början av 90-talet, när Fords författarskap introducerades på svenska, och har följt honom sedan dess. Snart ska jag läsa Kanada!

För tio år sedan var jag senast och lyssnade till Richard Ford i Hörsalen på Kulturhuset. Jag skrev om den kvällen i det här blogginlägget. Den gången samtalade Richard Ford med Daniel Sandström. Ford har besökt Kulturhuset även 2014, och höstens besök sägs vara en fortsättning på det samtalet. Det är en fin tanke: ett samtal som fortsätter, som pågår genom åren.

Sommarmötet

I år hölls Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk/Jåhkåmåkke. Det var i månadsskiftet juni/juli. Jag deltog i sommarmötet för första gången. Och det var mycket givande. Fint väder var det också. Solen sken hela helgen. Jag tog sommarens första bad i Talvatissjön. Det kunde jag göra i Jokkmokk, ta en simtur! Efter den svala inledningen på sommaren både i söder och norr.

Sällskapet hann med mycket under sommarmötet. Annica Wennström och Anne Wuolab höll skrivworkshoppar. Det bjöds på musikframträdanden och uppläsningar, bl.a. med jojkaren Katarina Rimpi och musikern Mandy Senger, och den samiska skribent- och litteraturföreningen Bágo. På lördagskvällen släpptes ett nytt nummer av tidskriften Provins och Fanny Lindgren höll föreläsningen ”Att följa björnen”. Och Norrlands litteraturpris delades ut, i år till Ann-Helén Laestadius för ”Tio över ett” i kategorin barn- och ungdomslitteratur och Lina Josefina Lindqvist för ”Skarv” i kategorin vuxenlitteratur.

På öppen scen samma kväll läste jag ett utdrag ur mitt romanmanuskript som är under arbete.

Vi besökte även Ájtte och den fjällbotaniska trädgården. Jag promenerade runt Talvatissjön och i samhället. Jag har många minnen från Jokkmokk. Jag har varit på vintermarknaden några gånger, senast 1992. Och jag har varit i Jokkmokk på sommaren och hösten också, förr om åren. Jag känner igen mig.

Norrländsk novellfilm

Igår kväll såg jag en kortfilm med titeln Bröder i midnattssol på SVT Play. (Jag hittade den efter att ha sett ett avsnitt, som jag tidigare missat, av Musikbranschens verkliga stjärnor, denna gång om hiphop och sampling.)

Jag ser Bröder i midnattssol som en novellfilm, i norrländsk miljö. Kortfilmen ingår i en serie på SVT. Kan ses på Play fram till 7 september.

Bob Dylan, Stockholm Waterfront, 5 oktober 2015

 

Underbart! tänkte jag efter gårdagens konsert.
Det var få äldre låtar i setlistan, mycket från de senaste skivorna. Dylans röst ligger också numera i fas med sångerna på albumet Shadows In The Night. Det är inte längre den utslitna hitparaden som gäller, utan nu är det croonern och den äldre bluesmannen som framträder. Till en början sjunger Dylan något oroväckande kraxigt, men efter hand sjunger han upp sig. Där finns även antydningar till danssteg. Och leenden.

 

Tangled Up In Blue, låter inspirerad. Och Pay In Blood, från Tempest, är spännande. Jag gillar att han spelar flygel, sittande. Det är magiskt, får man väl säga, att höra versionen av Blowin’ In The Wind som framförs som första extranummer. Love Sick är avslutande extranummer.

Ett stort plus till arenan Waterfront. Bra ljud, man sitter bekvämt och det är fin miljö. Man kan ta sig en öl.

Konserten hade en paus i mitten, vilket också var skönt.

 

Det blir nästan en känsla av att han sjunger Blowin’ In The Wind som någon annan artists låt från längesedan (kanske en känsla som uppkommer efter att ha hört alla sånger från andra artister som Sinatra och Irving Berlin), trots att mannen som skrev den klassikern en gång i tiden faktiskt sitter där vid flygeln.

 

I en glipa i scendraperiet bakom scenen ser jag Dylan och bandet gå i trappan med fönstren mot Stockholmstrafiken i bakgrunden.
Det är bara att lyfta på hatten.

Ulf Lundell, Gröna Lund, 28 augusti 2015

 

Fredagen den 28 augusti var jag på Gröna Lund och såg en konsert med Ulf Lundell. Den senaste spelningen med Lundell jag sett var på Skansen 2009. Vilken Lundell-konsert i ordningen var det här?

Första konserten var på Pite havsbad sommaren 1985, med Stefan H. Vi var på hemväg från 5-dagars i Falun. Det var Springsteen på Ullevi-sommaren, och det var Live Aid-sommaren. Dire Straits gjorde succé med Money for Nothing. Man lyssnade på musik i ”bergsprängare” och freestyle. Lundell var ute på sommarturné, för första gången på tre år. Han sommarturnerade inte så ofta då. 1982, och sedan 1985. Den vassa eggen släpptes till hösten.

Nu är det trettio år sedan.

På Gröna Lund gör Lundell och bandet en mäktig version av just den titellåten: Den vassa eggen. Jag står på asfalten, lite i utkanten av den stora publiken, och lyssnar i närmare tre timmar. En fin version av Evangeline framförs. Även den låten från 80-talet. 1988. Också en titellåt, från albumet som kom den hösten -88. Då såg jag Lundell spela i sporthallen i Luleå, det var i november och första snön hade lagt sig i Norrbotten. Vi (orienterarna i OK Vargen) åkte med bil från Kalix till Luleå.

Vad hände sedan? Nästa Lundell-konsert jag såg var på Cirkus tio år senare, i november 1998, en annan tid. Och då Lundell spelade på Myrsjöns festplats i Orminge i augusti året efter så var A och jag där. Och likaså på Skansen 2002 och 2003. Nu var det tätare mellan sommarturnéerna. År 2006 var jag också på Skansen och såg en spelning. Och hösten 2008 såg jag en av Unplugged-spelningarna, återigen på Cirkus. En Unplugged-spelning som blev allt mer elektrisk, (trots att en säkring gick vid konsertens inledning).

Jag gillar Poker i Karibien, från senaste skivan: Trunk.

Första konserten över huvud taget, med någon artist, som jag ser på Gröna Lund (om man inte räknar en stund Kurt Olsson med Damorkestern i maj 1989, innan vi tre kamrater för övrigt skulle gå vidare till en Bob Dylan-konsert i den nybyggda Globen).

Speciellt med en konsert på nöjesfältet där berg och dal-banan och Fritt fall fortfarande är igång långt in på kvällen.

Sedan mörkt, svalare och fullmånen som lyser över scenen.

Jag letar mig hemåt.

Musik vid älven

I sommar var A och jag på Flakasand Rock & Blues Festival för tredje året i rad. Och festivalen firade 25-årsjubileum.

Förra årets festival inleddes med skyfall.
Nu satt vi i solen och drack gott öl bryggt i Överkalix. Det kom lite regnskurar under kvällen och natten, men vi såg alla artister, hela programmet.
Lisa Lystam Family Band spelade igen. Och Norrbottensnatten var ljus, trots molnen.

En av artisterna som spelade var Lee Kerslake, legendarisk trummis från hårdrocksbandet Uriah Heep på 1970-talet. Samtida som Deep Purple och andra band inom genren. Tillsammans med Thomas Jacobsson och Stefan Berggren, som även uppträdde med Kerslake i Flakasand, spelade han på onsdagskvällen samma julivecka unplugged på Hotell Valhalls terrass i Kalix. Jag var där och lyssnade. Det var kul. Jag såg en skäggig, medelålders man med sin mobil ta en selfie med Lee Kerslake. Kanske lyssnade han på Uriah Heep när det begav sig. Jag var för ung.

Till Flakasand åkte vi buss, även i år. Morgonen var kylig och ljus, när vi kom åter till Kalix.

Julläsning

Jul och tid för en del läsning. Har snart läst ut romanen Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril, fascinerande om Tycho Brahe och världen omkring honom på ön Ven i Öresund. Jag hittade den boken för flera år sedan, på Coop i Kalix, men först nu läser jag den.
Tidningar: Jag köpte Vi läser som har en intervju med Klas Östergren och en artikel om Merethe Lindström, novellist, tidigare vinnare av Nordiska rådets litteraturpris. Lindström debuterade med en novellsamling redan 1983. Jag ska ta och leta reda på hennes böcker vid tillfälle. Det är intressant att läsa om en författare som man inte känner till närmare. Nya upptäckter.
Mojo har mycket om U2. Jag har bläddrat igenom senaste numret. Östergren och U2 hittade jag på 80-talet. Jag har ett från biblioteket i Kalix utrangerat exemplar av filmaktuella romanen Gentlemen. Läste den i mitten av 80-talet, tror det var 1986. Och några år senare Ankare, ett nytt sätt att skriva för Östergren, ny mark kanske man kan säga. Den romanen skulle jag kunna läsa om någon gång framöver. Sedan läser jag Ulf Lundells nystartade blogg och en del annat på nätet. Imorgon börjar mellandagsläsningen.

Nyskriven novell i eProvins

En ny novell av mig är idag publicerad i nättidskriften eProvins. "Vägen söderut" är även tänkt att göra sällskap med "Paret på stranden" i en novellsamling som är under arbete.

Höstläsning

Höstdagjämning och nu känns det kyligt ute. Skyfallet i söndags orsakade översvämning i en källarlokal som vi hyr, men nu har det mesta torkat upp. Jag hängde ut blöta mattor på ett järnräcke och ett dygn senare, utan något mer regn, var de fortfarande fuktiga. Höst. Löven gulnar och svala vindar drar runt knutarna.

Jag ägnar mig åt blandad läsning. John Steinbecks klassiker Buss på villovägar lånade jag i förra veckan på biblioteket Plattan i Kulturhuset. Det är rolig läsning, inkännande porträtt av de olika karaktärerna. Jag läste Vredens druvor och Öster om Eden nyligen och tänker att jag borde läsa mer av Steinbeck. Den bok av Steinbeck som heter Breven kring Öster om Eden och finns utgiven på svenska är intressant att läsa parallellt med romanen. Man får följa tillkomsten av romanen, det dagliga skrivandet genom de brev som Steinbeck skriver till sin förläggare.

Sedan har jag börjat läsa Torsten Ekboms bok om Frans Kafka: Den osynliga domstolen. Det är en bok som jag länge tänkt läsa och en kväll, tror det var en sen fredagskväll, började jag på den och ska snart fortsätta. Jag har alltid uppskattat Torsten Ekboms essäer och artiklar.

Sedan ligger ännu en thriller av Dennis Lehane i bokhögen på hyllan. Mörker, ta min hand, är titeln på den boken. Efter att ha läst några av Lehanes böcker har jag allt mer börjat bekanta mig med privatdetektiverna och de karaktärer och miljöer som återkommer i böckerna. Ett land i gryningen läste jag förra året. Det är ett annat slags roman, som utspelar sig i Boston för ungefär hundra år sedan, i början av 1900-talet.

Ett nytt nummer av tidskriften Provins har också anlänt. Där finns en hel del som lockar till läsning, jag har läst en del av sidorna. Särskilt skulle jag vilja nämna att Erik Jonsson har skrivit om författaren Thorsten Jonssons tidiga Umeåår och där finns även ett utdrag ur Thorsten Jonssons ”Umeåroman”. Thorsten Jonsson som brukar kallas ”Hemingway från Hörnsjö” skrev många noveller som jag tror hela tiden hittar nya läsare.

Nu sätter jag mig i fåtöljen.

Norrbotten

Även här i Norrbotten har det blivit en del utflykter, nu med bil, till olika badplatser i sommarvärmen 2014.
En lördag åkte A och jag buss till Flakasand Rock & Blues Festival. Festivalen inleddes med en ordentlig regnskur, men sedan kom solen fram igen och från scenen döpte Ronny Eriksson om festivalen till "Flakasand Water Festival". Halv tre på morgonen stod vi och lyssnade till Lisa Lystam Family Band, en ny riktigt bra grupp, och det var helt ljust ute. Det är roligt att upptäcka något nytt i musikväg, speciellt live och dessutom på Flakasand.

Idag plockade jag och pojkarna blåbär i ett skogsparti mellan gångvägarna. Fortfarande varmt men lite svalare än tidigare. Inatt öste regnet ner. Rallarrosen blommar i grönskan. Och imorgon är det första augusti.

Jayne Anne Phillips

I författaren John Harveys blogg hittar jag en post om Jayne Anne Phillips och en länk till en artikel i en tidskrift som heter BOMB Magazine. Det är ett samtal kring Phillips roman Shelter som utkom 1994 och i svensk översättning av Mats Hörmark har titeln Sommarlägret. Jag läste den romanen på 90-talet. Har läst det mesta av Jayne Anne Phillips romaner och noveller som utgivits på svenska. Det började med att jag läste Svarta biljetter, samlingen med noveller och kortprosa, sommaren 1987 och lite senare romanen Maskindrömmar. Svarta biljetter har jag läst om i mitten av 00-talet och uppfattade den även då som en samling starka texter. I Amerika fanns det möjligheter, och gör kanske även idag, för författare att publicera noveller i tidskrifter. Så det finns flera framstående novellister från Amerika, till exempel Richard Ford, Tobias Wolff och Jayne Anne Phillips. Och Raymond Carver är välkänd i Sverige.

 

Nu ser jag att Jayne Anne Phillips är aktuell med en ny bok. Den senaste romanen av Phillips som jag läste är den starka  Lark & Termite.

 

Tidskriften BOMB Magazine har publicerat många artiklar, om konst och musik bland annat, genom åren. Det finns mycket att läsa i arkivet på hemsidan.