Skrivplatser

Jag tänker på skrivmiljöer. Var skapas litteraturen? På olika platser. I olika bemärkelser.

Ifjol våras reste vi till Oslo. En av dagarna besökte vi Ibsenmuseet. Som läsning under resan hade jag med mig en pocket med några av Henrik Ibsens klassiska dramer. Jag brukar ibland under resor ha med mig litteratur från platsen eller landet som besöks. När vi reste till Andalusien våren 2012 hade jag med mig Hemingways roman Klockan klämtar för dig i bagaget.

Ibsens våning i Oslo, där han skrev sin dramatik, är nu museum.

I Granada gick vi till Lorcas hus, en sommarbostad, som också numera är museum. Jag minns ett rum med Lorcas skrivbord. En plats för skrivande.

Läsning i februari

 

Några böcker som jag nyligen läste. I februari har jag läst romanen De förlorade minnenas ö (svensk översättning: Vibeke Emond), av den japanska författaren Yoko Ogawa. Därefter läste jag romanen Vaka över dem som sover (svensk översättning: David Vikgren), av Sigbjørn Skåden. Jag har även läst en bok med dramatik av Federico García Lorca. Titeln på den boken är Publiken. Så går fem år. Resa till månen. Två dramer och ett stumfilmsmanus. Boken kom ut på svenska 2013, i översättning av Marika Gedin, och innehåller även utdrag ur tal och intervjuer med Lorca. Magnus Florin har skrivit ett efterord.

Essä i Tidningen Kulturen

Min essä Resor på Inlandsbanan som jag skrev i höstas (och i december) finns nu publicerad i årets första nummer av Tidningen Kulturen.

Läs essän här.

Novellen

Det blev ett inlägg med en tidigare publicerad novell, och ett inlägg med inledningen till en tidigare publicerad novell.

I slutet av 80-talet började jag skriva mer och har alltid intresserat mig för novellen som form och genre, både som skrivare och läsare. Börjar inte allt skrivande med läsning?

 

På 90-talet började det talas om noveller, kanske delvis i samband med Robert Altmans film Short Cuts, byggd på Raymond Carvers noveller. Novellen som form och genre blev åter aktuell, uppmärksammades och diskuterades. Man kan säga att det var en återkomst för novellen, gärna den minimalistiska novellen. Unga författare skrev noveller.

 

Men den korta berättelsen har skrivits länge. Novellen har i tidigare perioder varit vanligt förekommande i dagspressen. Där fanns en marknad för novellen, men det är flera decennier sedan.

Idag fortsätter ändå noveller och novellsamlingar att ges ut. Förlaget Novellix ger ut både nyskrivet och klassiker. I radions P1 sänds noveller. Tidskrifter som Provins publicerar också noveller.

Så man kan både lyssna och läsa. I radions P1 och i en del tidskrifter hittar man noveller, och även i bokform.

Vägen söderut

Följande novell har tidigare publicerats i nättidskriften eProvins 2014-11-27

                                                            

                                                                    ***

 

En kall vind drog fram längs gatan. Sara såg ner i den snötäckta trottoaren, väntade på att Timo skulle säga något. Han gick efter henne med händerna i jackfickorna, frusen. De fortsatte bort mot det gula telegrafhuset. På discot i föreningshuset hade de dansat tätt ihop till en av smörlåtarna från Trackslistan, och nu gick de hemåt. De hade druckit igen. Litegrann. Några bilar passerade och dunkande rockmusik hördes  i vinterkvällen.

 ”Farsan och morsan har rest bort”, sa Timo. ”Lägenheten står tom.”
 ”Det sa du inget om”, sa hon.
 ”Dom är i Torneå. På dans.”
 ”Ska vi gå hem till dej?”
 Hon stannade till vid ett av de lysande skyltfönstren, vinglade och såg på honom.
 ”Ja”, sa han.

Det blåste kallt. Ett par veckor kvar av februari. Hon grep honom i armen och de sneddade över gatan, förbi telegrafen och bort mot bion som visade Top Gun med Tom Cruise. Inga andra människor utomhus. De lämnade centrum bakom sig, fortsatte gå längs gatan som ledde förbi gamla polisstationen. En av gatlamporna blinkade, innan den slocknade.

De stannade vid Försäkringskassan och såg upp mot lägenheten i fastigheten på andra sidan gatan. Det lyste i ett av fönstren.
 ”Vänta”, sa Timo. De stod tysta och trampade i plogkarmen. I fönstret kunde hon se Timos pappa, med håret ostyrigt, klädd i mörk kostym och röd slips. Han stod och ropade något till en kvinna med blont hår; det var Timos mamma. De gestikulerade mot varandra, såg ut att gräla. Det var som ett skådespel i vinterkvällen. Sara tyckte att hon kunde höra deras röster. Sedan svepte vinden fram igen.
 ”Jag som trodde att kusten var klar”, sa Timo och såg åt ett annat håll.
 ”Kom vi går”, sa hon och drog Timo i armen. Uppe i lägenheten svängde kökslampan i taket och skuggorna dansade över väggarna. Sara frös, ville in i värmen.
 ”Du har rätt”, sa han. ”Här kan vi inte stanna.”

De vandrade ner till busstationen. Porten stod öppen och de gick in och sjönk ner på en av bänkarna. En gubbe satt och sov i ett hörn. Hon kände värme i ryggen från elementet på väggen.
 ”Fan, vi sticker”, sa Timo. ”Det går en buss om en timme.”
 ”Vart då?” sa hon.
 ”Bara härifrån”, sa han. ”Ut i världen.”
 ”Ut i världen …”
 ”Söderut. Vart fan som helst!”
 Han lade sin högra arm om hennes rygg, de flyttade närmare varandra.
 ”Okej”, sa hon. ”Har du några pengar då?”
 Han trevade innanför sin jacka, plockade fram plånboken, öppnade den och kollade.
 ”Jag har femhundra”, sa han.
 ”Det räcker inte långt.”
 ”Nej.”
 Hon skakade på huvudet. Den äldre mannen i hörnet satte sig tillrätta och fortsatte sova. Hon kände en doft av alkohol.
 En buss hade stannat utanför stationen. En chaufför med glasögon gick omkring och rökte en cigarrett. Ett par av bussens bagageluckor stod öppna, med tomma utrymmen.
 ”Är det där våran buss?” sa hon.
 ”Visst är det det”, sa han och placerade sin hand på hennes jeanslår. ”Om du vill.”
 ”Vänta här.” Hon gick ut till telefonkiosken. Öppnade glasdörren. Nej, den svarta luren hängde trasig. Hon måste ringa hem. Hon hade lovat morsan att höra av sig. Det fick vänta.

När hon vaknade sov Timo fortfarande. Svart skog och snö utanför rutorna. Han låg utsträckt på sätena längst bak i bussen. Hon satte sig upp, kände hur det värkte i ryggen. Hon hostade. Hennes täckjacka låg på golvet. Hon drog upp jackan och lade den över knäna. Någon passagerare längre fram i bussen hade tänt en lampa i taket och ljuset stack i ögonen. Inte många resenärer. Hela den bakre delen med sittplatser fick de ha för sig själva. Skallen värkte. De hade inte druckit mycket kvällen innan, men tillräckligt för att hon skulle känna sig lite ångerfull: det här var rätt galet. Hon drog upp benen och såg på Timo, som låg snett till vänster om henne, med det ljusa håret över ansiktet. Han snarkade lätt. Sov som ett barn. Och vart var de på väg? E4:an söderut. Vart då? Var befann de sig nu? Ett par bilar körde förbi. Ett vitt fält, en äng, lador. Ett äldre hus med rök ur skorstenen. Hon lade armarna i kors och huttrade. Sedan skog igen. Och fortfarande mörkt.

Bussen närmade sig ett samhälle. Det rykte ur villornas skorstenar, såg ut att vara mycket kallt. Hon rörde vid Timos kind, tog i hans axel. Han vred på sig, tycktes sova djupt. Hon kände illamåendet igen. Snart skulle bussen stanna.

De gick längs en av gatorna i staden som de kommit till. Ännu mörkt, men det började sakta ljusna. De lämnade busstationen bakom sig, drev planlöst längs gatorna.

 ”Vart är vi på väg?” sa hon.
 ”Jag vet inte”, sa Timo. ”Har du pengar? Jag har inget. Det sista gick åt igår.”
 ”Jag har inte mycket”, sa hon. ”Vi måste återvända hem.”
  Han gick tyst igen, i sin alldeles för tunna skinnjacka.
 ”Vi kommer ingenstans utan pengar”, sa hon. ”Det fattar du väl.”
 ”Försök inte läxa upp mej.”
 ”Lägg av.”
  De gick tysta.
 ”Brorsan bor nere i Ume”, sa Timo. ”Vi kanske skulle kunna bo hos honom.”
 ”Jag känner ingen i din familj.”
 ”Vi skulle kunna åka ner till brorsan.”
 ”Jag tror inte ens vi har råd med bussbiljetterna”, sa hon.
  Kylan bet i kinderna. Timo gick fortare nu, lyssnade inte på henne längre. Hon skyndade på sina steg efter honom.

Bilen stod parkerad vid en tegelbyggnad i ett industriområde. Det var en röd Jetta. De hade sett en lång man med pälsmössa lämna bilen och gå in genom en dörr i tegelbyggnaden. Där låg en lastkaj och en trappa, och vid dörren fanns ett fönster. De såg inga rörelser i fönstret. Hon stod stilla bredvid Timo, de gömde sig bakom en stor snöhög. Han sparkade på en isklimp.

 ”Den där bilen”, sa Timo. ”Vi skulle kunna ta oss härifrån.”
 ”Är du inte klok”, sa hon.
 ”Kom”, sa han.
  Motorljud från en lastbil eller traktor hördes i närheten, men de såg ingen människa. De gick snabbt över den öppna planen, fram mot den röda Jettan. Nycklarna satt i. Hon hoppade in bredvid Timo i bilen. Han lyckades starta och gasade ryckigt ut på gatan efter att ha hittat rätt med växelspaken. Nu var de på väg igen. Hon kände hjärtat hamra hårt. Timo såg oroligt i backspegeln. Hon vände sig om. Ingen förföljare.

Timo såg rakt fram längs vägen. Tallskog. Snö. Hon försökte säga något, men fick inte fram ett ord. En plastkasse skräpade på golvet vid hennes bruna mockastövlar. En doftgran hängde i backspegeln. Det luktade cigarrettrök. Timo svalde, tittade nervöst i backspegeln. Han trampade ner gaspedalen, ökade hastigheten. Ett par mötande bilar. En äng, en träda på höger sida. En hukande grå lada vid en björkdunge, sedan tallskog igen. Hon öppnade handskfacket som var fyllt med papper, kuvert. Ingen vägatlas. Hon slängde igen luckan. Såg en timmerstapel, en gulsvart skylt som pekade in mot en smal skogsväg.

 ”Jag tror att det här är vägen söderut”, sa han.
 ”Jag ser inga skyltar.”
 ”Vill du åka med?”
  Hon svarade inte. Han såg rakt fram, utan att säga något mer. Hon tänkte på sina föräldrar, och på Timos; de visste ingenting om den här färden, var hon och Timo befann sig. Ingen hade sett dem åka iväg med bussen i natten. Bort från hem och skola. Bort från allt det vanliga, hängandet i centrum, ledan. Han körde allt fortare längs vägen genom skogen. En mötande timmerbil, på väg norrut. En backe ner mot en snötäckt myrmark. Solen som svagt brann bakom molnen.
 ”Vi ska inte vända om”, sa han.
 ”Men vi har ingenstans att ta vägen.”
 ”Vad är det med dej?”
 ”Du kör för fort.”
  Han lyssnade och sänkte hastigheten något. Hon såg på honom. Hans ljusa pannlugg. De sorgsna ögonen. Den slitna skinnjackan som han inte gärna tog av sig. Det var inte som i somras, då de träffats. Då hade de mött varandras blickar. Kommit varandra nära. Nu såg hon också rakt fram, på vägen som ledde ut i världen. Dagen ljusnade alltmer. En gnistrande, kall februaridag. Hon såg ut på vinterlandskapet, skogen. Han körde vidare. De satt tysta igen.

På hemväg

På hemväg

förbi husen

där kompisarna bodde.

Går längs snövallarna

en kväll i mars

under fullmånen

som lyser

bakom talltopparna.

Filmen börjar här

i dessa kvarter.

Scen som läggs till scen

i ännu ett

svart vaxdukshäfte.

Jag går hemåt,

mot gatan där jag bodde.

 

(20/3-08-27/3-11)

Norrländsk novellfilm

Igår kväll såg jag en kortfilm med titeln Bröder i midnattssol på SVT Play. (Jag hittade den efter att ha sett ett avsnitt, som jag tidigare missat, av Musikbranschens verkliga stjärnor, denna gång om hiphop och sampling.)

Jag ser Bröder i midnattssol som en novellfilm, i norrländsk miljö. Kortfilmen ingår i en serie på SVT. Kan ses på Play fram till 7 september.

Graham Greene: Flyktvägar

Bokläsningen är blandad. Jag läste nyligen en bok av Graham Greene som heter Flyktvägar, från början av 80-talet (1981 står det på den röda bokryggen av mitt exemplar, som är ännu ett fynd från utgallringshyllan på biblioteket i Kalix). Graham Greene är en författare som jag knappt har läst något av. Brighton Rock läste jag i början av 90-talet, har den i pocket. Men han är en av dessa författare som jag hela tiden tänker att jag ska läsa. Filmen Den tredje mannen, med Orson Welles, skrevs av Graham Greene. I boken Flyktvägar framgår att han arbetade mycket med filmmanuskript. Men många romaner blev det. Och resor som gav stoff till berättelser. Många resor till olika länder och konflikthärdar (för att välja ett ord). ”Mer sällan än man kunnat vänta sig visade sig platserna som jag besökte vara källor till mina romaner. Jag letade inte efter källor, jag stötte på dem av en slump.” (Översättning: Olov Jonason).

Han skrev också pjäser. Och noveller, vilket han tar upp i nionde kapitlet där han resonerar kring skillnaden mellan att skriva noveller och romaner. ”När det gäller romanen, som kanske tar flera år att skriva, är författaren inte samma människa vid slutet av boken som han var i början. Det är inte bara så att hans personer har utvecklats – han har utvecklats tillsammans med dem, och det ger nästan att alltid en känsla av grovhet åt arbetet: en roman kan sällan inge en den känsla av fullkomlighet som man finner i Tjechovs novell Damen med hunden”, skriver Graham Greene som inser, tidigare i samma kapitel, att han ända från början har varit en novellförfattare, också.

Julläsning

Jul och tid för en del läsning. Har snart läst ut romanen Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril, fascinerande om Tycho Brahe och världen omkring honom på ön Ven i Öresund. Jag hittade den boken för flera år sedan, på Coop i Kalix, men först nu läser jag den.
Tidningar: Jag köpte Vi läser som har en intervju med Klas Östergren och en artikel om Merethe Lindström, novellist, tidigare vinnare av Nordiska rådets litteraturpris. Lindström debuterade med en novellsamling redan 1983. Jag ska ta och leta reda på hennes böcker vid tillfälle. Det är intressant att läsa om en författare som man inte känner till närmare. Nya upptäckter.
Mojo har mycket om U2. Jag har bläddrat igenom senaste numret. Östergren och U2 hittade jag på 80-talet. Jag har ett från biblioteket i Kalix utrangerat exemplar av filmaktuella romanen Gentlemen. Läste den i mitten av 80-talet, tror det var 1986. Och några år senare Ankare, ett nytt sätt att skriva för Östergren, ny mark kanske man kan säga. Den romanen skulle jag kunna läsa om någon gång framöver. Sedan läser jag Ulf Lundells nystartade blogg och en del annat på nätet. Imorgon börjar mellandagsläsningen.

Nyskriven novell i eProvins

En ny novell av mig är idag publicerad i nättidskriften eProvins. "Vägen söderut" är även tänkt att göra sällskap med "Paret på stranden" i en novellsamling som är under arbete.

Historier

I julas läste jag Håkan Lahgers Dylan. En kärlekshistoria (2011). I baksidestexten beskrivs den som en reportage- och idébok. Flera röster kommer till tals, kända och mindre kända. Det är intressanta samtal som kretsar kring Bob Dylan och hur Dylans musik berör personernas liv på olika sätt, i olika grad. Det är spännande att läsa om Lahgers resor i USA, till Woodstock och New York. Ett slags sökande i Dylans spår. Kanske finns det ännu mer att utforska i Dylan-land en annan gång? I de trakter där Dylan vistats rent geografiskt. Mycket i boken är från svensk horisont. Läsningen flyter lätt och det känns som att det finns många aspekter på allt detta med Bob Dylan. Det rör sig förstås om den generation som växte upp med Dylans tidiga musik, på 60-talet och in på 70-talet. Izzy Young finns också med i boken. Jag tänker på bröderna Cohens senaste film: Inside Llewyn Davis som jag såg nyligen och som skildrar en del av folkmusikscenen i det tidiga 1960-talets New York. Historierna fortsätter att berättas.

Resa i Andalusien

Vi reste genom Andalusien.
Satt på tåget mot Sevilla, hela familjen. Färdades genom det spanska jordbrukslandskapet med alla olivträd, husen och bergen. Vår nu. April. Vi hade var sitt säte i tågvagnen, hade med oss matsäck, frukt, spel och leksaker. M hade sin bärbara dvd-spelare som han kunde se Star Wars på. Jag bar med mig Hemingways Klockan klämtar för dig, i svensk översättning av Thorsten Jonsson, som läsning under resan. Hemingways stora roman som utspelas under spanska inbördeskriget. Jag läste lite i den boken då och då, ofta sent på kvällarna i lägenheterna som vi bodde i. Försökte läsa lite även på tåget. Nu hade vi lämnat Granada, och dessförinnan Malaga. Nu var vi på väg mot Sevilla. Jag fotograferade genom fönstret.

Böcker om Afghanistan

Just nu pågår en bokrea hos Svenska Afghanistankommittén.
Där finns Afghanistan över en kopp te. 46 krönikor av Nancy Hatch Dupree, Talibanerna, Jihad och Vägen mot kaos av Ahmed Rashid, Erik Gandinis och Tarik Salehs film Gitmo (om Guantánamobasen) och mycket annat.
Böcker och filmer går att beställa via SAK:s hemsida.


Omslagsbild: Klas Bjurström.

Ny vecka

Nu har jag nästan sett hela No Direction Home, Martin Scorseses film om Bob Dylan, på DVD. Började se del två sent igår kväll. Jag såg mycket av dokumentären när den gick på teve för fem år sedan. Inte riktigt allt, tror jag. Greil Marcus bok har jag läst ut. Dags att lyssna på musiken igen.

Fina oktoberdagar nu. Kallt. Löven faller. Jag färdas genom Stockholm. I snart tjugo år har jag bott här.  Sedan våren 1991. I somras åkte jag med min äldste son till Kalix. Träffade släkt och vänner. Hittade åkerbär. Var en hemvändare.

Imorgon är det måndag igen. Ska försöka skriva på kvällarna. Mörkt utanför fönstren. Trafiken hörs på avstånd. Månen skymtar bakom träden. Filmen om Dylan sitter kvar i spelaren. En ny vecka kan börja så.

Sevärd dokumentär

Dokumentärfilmen Minnet av Messaure, om det sista stora vattenrallarsamhället i Sverige, kan ses på SVT Play t.o.m. 6 april.

Om filmen "Trädälskaren"

På SVT Play kan man nu se Jonas Selberg Augustséns film "Trädälskaren". Det är en dokumentär som sändes i söndags kväll och handlar om hur regissören lämnar Stockholm för att åka hem till Norrbotten och tillsammans med två kompisar bygga en stuga uppe i några talltoppar ute i skogen.
Bort från storstaden och hem till rötterna.
Filmteamet håller till i Harads, en liten ort som jag besökt några gånger. Var med på orienteringstävlingar där under åttiotalet. En gång var det nattorientering och tävlingscentrum låg i en skola som jag tycker mig känna igen i filmen.
En fin stuga blir det, med en samling Eyvind Johnson-böcker på en hylla och utsikt över Luleälven.

Filmen om Ebbe

Jag såg filmen om Ebbe Carlsson. Intressant. Men visst finns det en bok om Ebbe skriven av Anders Isaksson? Säkert läsvärd.
Jag minns Ebbe Carlsson-affären som den framställdes i media. Läste Aftonbladet varje dag på den tiden. Såg Aktuellt. Jag tyckte nog då att hela affären var svårbegriplig.
Sommaren 1988 var jag arton år och vikarierade som vårdbiträde på Älvstugan i Kalix. Det var en varm sommar. I ett av dagrummen stod en teve på mitt på dagen då KU-förhören sändes. Äldre människor satt och såg sändningarna från KU-förhören.
Så längesen.
Nutidshistoria.
Det är intressant att se "Ebbe the movie" och få en bild av hur samhället och journalistiken har förändrats på drygt tjugo år. Det blir tydligt när man ser filmen som i teve visats i två delar.

Ja, jag kollade. "Ebbe: mannen som blev en affär" heter Anders Isakssons bok som utkom 2007.

Slas-berättelser

I lördags kväll såg vi "Vem älskar Yngve Frej?" på SVT. Har sett den filmen ett par gånger tidigare, men det var roligt att se om den.
Stig Claesson skrev boken. Lars Lennart Forsberg filmade den. Han gjorde senare filmer av Slas-berättelserna "På palmblad och rosor" och "Henrietta ska du också glömma". (Den senare fick titeln "Henrietta".)
En trilogi.
Jag har läst de ovan nämnda böckerna, för längesen, och skulle gärna läsa om dem.
"Bönder" är en annan tidigare Slas-bok om landsbygden som förändrades. "Bönder" har vi i pocket.
Tänker att jag ska läsa om den.