Snöfall

Juldagen.
Vi gick längs gågatan
över den skrovliga isen.
Himlen rosa över skogen,
lillskogen där vi brukade cykla cross, vi barn från det här villaområdet.
Stigarna som leder genom lillskogen, en av stigarna ner mot gågatan och storstenen där vi brukade samlas.

Var och såg innebandymatch i sporthallen. Där brukade vi ha våra gympalektioner då vi gick på högstadiet. Nu har man byggt om. Vi gick på ungdomsdisco där några gånger på 80-talet. Längesen.
Grabbarna lirade, kul att se (även om hemmalaget förlorade den här gången).

Det snöar ymnigt idag
den tjugosjunde december.
Igår gick vi
längs den gamla vägen
utanför villaområdet.
En äng har vuxit igen,
jag och en kompis
kröp under hässjor där
en sommar för trettio år sedan.
Vi cyklade dit, längs grusvägen.

Ner till älven

Vi for ner till älven, hela familjen, med spark och barnvagn.
Var ute innan det skymde.
Jag skjutsade M på sparken nerför gågatan, ner längs vägen mot älven där det ligger is nu. E satt i vagnen som A gick med.
Solnedgång.
Någon minusgrad.
Bra sparkföre!
Vi var senast här uppe i somras. I juli, då man kan åka med färja över till Vassholmen. Sol och varmt på fotografierna. Nu stannar vi på älvstranden. Den gamla bryggan har rasat. Skogen ligger tyst.
Jag tar några nya bilder med digitalkameran.

Komma hem

Åter i Norrbotten.
Pappa kom och hämtade oss, familjen från Stockholm, med bil på Kallax.
Vi for mot Kalix.
Snötäckta trädor, lutande lador och skogen.
Det är hit du kommer när du kommer hem, som Piteå säger på sin affisch med kända ansikten som Ronny Eriksson och Bo Sundström.
Öppet vatten i Kalixälven vid Åkroken, is närmare strandkanterna.

Böcker om Afghanistan

Just nu pågår en bokrea hos Svenska Afghanistankommittén.
Där finns Afghanistan över en kopp te. 46 krönikor av Nancy Hatch Dupree, Talibanerna, Jihad och Vägen mot kaos av Ahmed Rashid, Erik Gandinis och Tarik Salehs film Gitmo (om Guantánamobasen) och mycket annat.
Böcker och filmer går att beställa via SAK:s hemsida.


Omslagsbild: Klas Bjurström.

Provins

Tidskriften Provins får en ny redaktör: författaren Ola Nilsson, läser jag här i VK.
Provins har jag läst sedan 80-talet då Gunnar Balgård var redaktör. Har även skrivit där ett par gånger: en novell 1989 och en artikel 1996.
Nu är Erik Jonsson redaktör. Det är med intresse jag följer tidskriften. Håller fortfarande på och läser nr 1:2011 med temat Vågbrytare & pionjärer om en rad kvinnliga författare i norr: Britt-Marie Eklund, Stina Aronson, Eva Neander och Elsa Forsgren.
Även årets övriga utkomna nummer är klart läsvärda.
Provins fyller 30 i år.
Ska bli kul att läsa nr 4 som tydligen är på väg ut.

Skriva i november

Jag skriver lite på kvällarna. Fortsätter med mina berättelser, manuskriptet som jag bar med mig under sommaren, då vi reste upp till Kalix en period och sedan vidare till Jokkmokk och söderut med Inlandsbanan.

Hösten är varm. Ingen snö, varken i norr eller söder. Men löven faller och täcker gräsmattorna längs gångvägarna där jag går med min yngste son i barnvagnen.

Nu är det alldeles mörkt utanför köksfönstret.

Ännu en sen kväll sitter jag och försöker skriva.

Fortsätter.

Där svenskt och finskt mötas

Henning Bucht föddes i orten Karl-Gustav år 1858, och efter så kallad mogenhetsexamen samt studier i Uppsala blev han 1890 fängelse- och lasarettspredikant i Haparanda.
1892 tjänstgjorde Bucht som fängelsepredikant i Pajala och tillträdde året därpå komministraturen i Neder-Torneå, som han innehade till sin död 1919. Under signaturen "Lathi" gjorde sig pastor Henning Bucht känd kring sekelskiftet som medarbetare i Norrlands- och Stockholmstidningar, där han bidrog med populära folklivsskildringar från Tornedalen.
Som präst kom Henning Bucht nära människorna i den svensk-finska gränsbygden. Han iakttog skarpsynt individen och målade sina bilder med både allvar och humor.
Jag läser berättelsesamlingen "Där svenskt och finskt mötas", utgiven 1923. Pastor Bucht skriver själv: "De allra flesta av dessa skildringar har jag under min långvariga vistelse bland Sveriges finska befolkning själv upplevat, de andra har jag låtit mig berättas - alla utgöra de verklighetsbilder ur levande livets vardagliga företeelser".
Som läsare får man följa med på promenad i 1850-talets Haparanda och på gatorna möta köpmän, kärlekskranka mamseller och tilltufsade original som den kringvandrande poeten Kalkkimaan-Pekka, eller Skomakarbaron Lindström som var en känd gäst inför rätten där han alltid drog sina rappa svar, ibland på improviserad vers. Men författaren nämner även att dessa människor, tragiskt nog, ofta var vinddrivna, alkoholiserade gestalter som tidigt kommit på kant.
I boken berättas också att Carl XV som kronprins gjorde en visit i Tornedalen, då han bland annat sprang uppför Luoppioberget och sedan skålade med champagne på toppen. Det var före nödåren 1867-68 då folket i älvdalen fick livnära sig på bröd uppblandat med renlav, mossa eller bark. Hela familjer tvingades ut på tiggarefärder.
En fånge som Bucht besöker i slutet av boken berättar om sitt liv och hur han som barn var hjon på olika gårdar genom den årligen återkommande "fattigauktionen". För den som stal mat och kläder i överlevnadssyfte gällde direktsluss till finkan.
Det är givande med lite kulturhistoria ibland. På omslaget av boken finns en teckning av dåvarande gränsstationen som bestod av en smal träbro och en liten stuga. På andra sidan skymtar några hus. Jag har förresten inte tidigare känt till att staden Haparanda från början var ämnad att byggas i Nikkala.

(NSD 5 februari 1988)


Bokbilden är hämtad från antikvariat.net. Boken finns hos Antikvariat Bothnia i Umeå.