Mellan tjärnarna

Han sökte sig upp mot en av tjärnarna igen. Sprang ner mellan myrarna och vidare in i skogen. Det var fortfarande sommar. Värmen låg kvar, men idag fylldes himlen ovanför tallarna av moln. Sakta sprang han in vid en av de stora stenarna som fanns utmärkt på kartan som han kramade i näven. Nu var det augusti. Snart började skolan igen. Sista året på högstadiet. Sedan gymnasiet. Inget regn idag. Nu tog han sig upp ur det sanka, nu bar marken under orienteringsskorna igen. Det här var en bra ensamhet. Han sprang vidare.

Han stannade på stranden och såg ut över vattnet. Tjärnen som bredde ut sig bort mot skogen på andra sidan. Runt omkring tjärnen såg han tallskogen, men till vänster fanns en öppning där grusvägen ledde fram och tog slut i en vändplan och ett mindre av björksly igenvuxet grustag. Där fanns en bit öppen strand. Han böjde sig fram, tog andfådd stöd med handflatorna mot knäna, spottade, tänkte på att vända hem, dricka vatten, lyssna på stereon i pojkrummet. The Jam eller U2. Costello. Kompassen hängde i snöret från handleden. Han vände och gick tillbaks uppför tallsluttningen. Granarna växte tätt ner mot vattnet. Började springa igen, vidare bort.

Tre år på högstadiet var snart över. Han såg skolan framför sig. Det röda slitna teglet, väderbitet sedan femtiotalet, och korridorerna med ekon av alla röster. Skolböcker och blyertspennor. Kompisen som satt vid bänken bredvid längst bak i klassrummet. Med ryggarna mot väggen satt de. Ännu ett år. Sedan skulle de välja olika linjer. Han sprang ner mot ängen, en bäck rann fram mot tjärnen. Här växte björkar. Han tog sig över bäcken, över ett dike, såg inte alls på kartan längre. Där borta låg timmervägen, längre bort kalhygget. Stigarna där var okända. Nu sprang han i högt gräs. Den här ängen hade varit start- och målplats för den första träningsbanan som han varit med på några år tidigare, det kändes längesen. Då hade han sprungit nybörjarbanan. Nu hade han höjt upp sig. Nu sprang han längre och svårare banor. Det var kul.

Uppe på hygget blev det tungt igen. Tvingade stegen vidare i sanden och gruset förbi ett par rotvältor som liknade grimaserande troll. Nu skulle han vända hem snart. Solen kom fram mellan molnen, lyste starkt. Han stannade igen och vek upp kartan i plastfickan. Hittade ingen stig. Försökte hitta rätt i landskapet, vände kartan. Nedanför hygget låg en annan sjö, blå i grönskan. Han fortsatte i den riktningen.

Vårdagjämningen

Idag gick vi till öppen förskola i Midsommarkransen. Vårdagjämningen. Och värmen sägs vara på väg. Någon kvällstidnings löpsedel eller förstasida talar förstås om försommarvärme. Ännu behåller jag vinterjackan på. Igår promenerade vi förbi Aspudden, längs en av gångvägarna där vi brukar gå. Genom skogen och backarna upp.

I andra kvarter

Idag tog vi en promenad genom Västertorp och bort mot Mälarhöjdens skola. Solen värmde där jag gick längs trottoaren med E i barnvagnen. Det blev en runda genom kvarter där vi inte går så ofta. Sedan hemåt för mellanmål och kaffe. Dagens längre promenad.

Skrivandet på bloggen

I snart fyra och ett halvt år har jag skrivit min blogg, sedan oktober 2007. Det har varit ett bra sätt att samla några artiklar som tidigare publicerats på annat håll, och en del andra texter som jag haft på lager. Möjligen finns det mer ur arkivet som jag kan placera här. I övrigt skriva nytt.

Thorsten Jonsson

Thorsten Jonssons novellsamling Som det brukar vara (1939) återutges av bokförlaget h:ström - Text & Kultur såg jag i eProvins. Den boken läste jag för många år sedan och skulle gärna läsa om. En klassiker. Thorsten Jonsson, som brukar kallas Hemingway från Hörnsjö, skrev också bland annat novellsamlingen Fly till vatten och morgon (1941). En annan bok av honom är romanen Konvoj (1947). Thorsten Jonsson är känd för sina noveller men debuterade med diktsamlingen Utflykt (1933) följd av Som ett träd (1938), även det en diktsamling.

Vårpromenader

I veckan firade öppen förskola i Liljeholmen tjugo år. E och jag var där en dag. Öppen förskola är verkligen en viktig verksamhet. Oftast går vi till öppna förskolan Enbacken i Midsommarkransen. Brukar försöka hinna till sångstunden.
Det blev några längre barnvagnspromenader i veckan. En dag gick vi runt sjön Trekanten och genom Vinterviken. En annan dag tog vi vägen genom Aspudden. Igår gick vi till Fruängen fram och åter. Och idag hem från Fruängen. Nu börjar våren.

Karl Rune Nordkvist

Jag läste nyligen Karl Rune Nordkvists debutroman Att vänta någon hem från 1950; en berättelse om 1930-talets Sverige och den arbetslöshet som rådde. Karl Rune Nordkvist räknas till arbetarförfattarna, och till Norrlandsförfattarna. Han var född i Ramsjö, Hälsingland 1920 och bodde i Bollnäs fram till sin död 1997. Han arbetade även som svetsare på tågverkstan. Autodidakt med sjuårig folkskola.
På 90-talet läste jag hans romanserie om pojken Olle: Solens barn, Slaktarens hus och Septembers ljus, som också utspelas på 30-talet i ett litet norrländskt samhälle. En fristående epilog till serien är romanen Hösten lång från 1989. Jag har även läst en novellsamling av honom och några andra av hans romaner; Huset i världens mitt är en av dem. Många av hans böcker återstår att leta reda på. Jag kan verkligen rekommendera att läsa romanerna om Olle som utkom under 80-talet; det är böcker jag gärna skulle läsa om.