Kalix-Stockholm-Skurup

Åter i Stockholm efter en vistelse hemma i Kalix. Som vanligt skriver och läser jag. Just nu Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar. Jag tänker läsa fler av hennes böcker!

Nästa vecka är det dags för skrivpedagogisk inspirationskurs på Skurups folkhögskola.
Snart augusti.

Tornedalsböcker

Tack vare min blogg kunde jag återpublicera mina artiklar från NSD om böcker från Tornedalen: Hilja Kallioniemis Ett år i Järvi och Henning Buchts Där svenskt och finskt mötas.
Det är fem år sedan de inläggen publicerades här på bloggen. Jag länkar till texterna.

Genomgång

Nu har jag gått igenom en stor del av de äldre manuskripten. Dags att skriva nytt.

La Gomera, oktober 2015

En promenad i bergen på La Gomera.

Skrivperiod

Jag har den senaste tiden gått igenom äldre manuskript, främst texter som jag skrivit från 1990-talet och framåt, för att se vad jag har skrivit och vad jag kan skriva nu.

Bob Dylan, Stockholm Waterfront, 5 oktober 2015

 

Underbart! tänkte jag efter gårdagens konsert.
Det var få äldre låtar i setlistan, mycket från de senaste skivorna. Dylans röst ligger också numera i fas med sångerna på albumet Shadows In The Night. Det är inte längre den utslitna hitparaden som gäller, utan nu är det croonern och den äldre bluesmannen som framträder. Till en början sjunger Dylan något oroväckande kraxigt, men efter hand sjunger han upp sig. Där finns även antydningar till danssteg. Och leenden.

 

Tangled Up In Blue, låter inspirerad. Och Pay In Blood, från Tempest, är spännande. Jag gillar att han spelar flygel, sittande. Det är magiskt, får man väl säga, att höra versionen av Blowin’ In The Wind som framförs som första extranummer. Love Sick är avslutande extranummer.

Ett stort plus till arenan Waterfront. Bra ljud, man sitter bekvämt och det är fin miljö. Man kan ta sig en öl.

Konserten hade en paus i mitten, vilket också var skönt.

 

Det blir nästan en känsla av att han sjunger Blowin’ In The Wind som någon annan artists låt från längesedan (kanske en känsla som uppkommer efter att ha hört alla sånger från andra artister som Sinatra och Irving Berlin), trots att mannen som skrev den klassikern en gång i tiden faktiskt sitter där vid flygeln.

 

I en glipa i scendraperiet bakom scenen ser jag Dylan och bandet gå i trappan med fönstren mot Stockholmstrafiken i bakgrunden.
Det är bara att lyfta på hatten.

Ulf Lundell, Gröna Lund, 28 augusti 2015

 

Fredagen den 28 augusti var jag på Gröna Lund och såg en konsert med Ulf Lundell. Den senaste spelningen med Lundell jag sett var på Skansen 2009. Vilken Lundell-konsert i ordningen var det här?

Första konserten var på Pite havsbad sommaren 1985, med Stefan H. Vi var på hemväg från 5-dagars i Falun. Det var Springsteen på Ullevi-sommaren, och det var Live Aid-sommaren. Dire Straits gjorde succé med Money for Nothing. Man lyssnade på musik i ”bergsprängare” och freestyle. Lundell var ute på sommarturné, för första gången på tre år. Han sommarturnerade inte så ofta då. 1982, och sedan 1985. Den vassa eggen släpptes till hösten.

Nu är det trettio år sedan.

På Gröna Lund gör Lundell och bandet en mäktig version av just den titellåten: Den vassa eggen. Jag står på asfalten, lite i utkanten av den stora publiken, och lyssnar i närmare tre timmar. En fin version av Evangeline framförs. Även den låten från 80-talet. 1988. Också en titellåt, från albumet som kom den hösten -88. Då såg jag Lundell spela i sporthallen i Luleå, det var i november och första snön hade lagt sig i Norrbotten. Vi (orienterarna i OK Vargen) åkte med bil från Kalix till Luleå.

Vad hände sedan? Nästa Lundell-konsert jag såg var på Cirkus tio år senare, i november 1998, en annan tid. Och då Lundell spelade på Myrsjöns festplats i Orminge i augusti året efter så var A och jag där. Och likaså på Skansen 2002 och 2003. Nu var det tätare mellan sommarturnéerna. År 2006 var jag också på Skansen och såg en spelning. Och hösten 2008 såg jag en av Unplugged-spelningarna, återigen på Cirkus. En Unplugged-spelning som blev allt mer elektrisk, (trots att en säkring gick vid konsertens inledning).

Jag gillar Poker i Karibien, från senaste skivan: Trunk.

Första konserten över huvud taget, med någon artist, som jag ser på Gröna Lund (om man inte räknar en stund Kurt Olsson med Damorkestern i maj 1989, innan vi tre kamrater för övrigt skulle gå vidare till en Bob Dylan-konsert i den nybyggda Globen).

Speciellt med en konsert på nöjesfältet där berg och dal-banan och Fritt fall fortfarande är igång långt in på kvällen.

Sedan mörkt, svalare och fullmånen som lyser över scenen.

Jag letar mig hemåt.