Femton

Himlen klarblå och kyligt i luften.
De for med kanoten på älven.
Mange satt fram, och Rogge bakom honom. De paddlade långsamt. Lät sig sakta föras med i strömmen.
Borta på den grå betongbron passerade några bilar. Längs stranden till vänster stod björkar. Nära bron låg den röda kyrkan och klocktornet. Och på den södra stranden låg sågverket, med timmerstaplar och spånhögar.
Det var verkligen klart och kyligt idag. Hösten när den var som bäst. Sedan oktober, november. Isen. Snön.
De tog sig förbi några strömvirvlar. Var förbi den gamla flottarholmen nu. Styrde åt höger bort mot holmen där det fanns en sandstrand.
De hade klarat av ännu en skoldag, och läxorna fick vänta. Det var andra dagen i rad som de var ute med kanoten nu. Det gällde att passa på, innan det blev för kallt.
”Ska vi fara in bakom sandgrynnan idag”, sa Rogge.
”Jo. Givet.”

Snart närmade de sig sandholmen. Svängde in i viken mellan holmen och den södra stranden. Gled under träbron som ledde mellan stränderna. Kom fram till tunneln som gick under E 4:an, där en bäck rann ut. De styrde in kanoten i tunneln. Det gick att komma in en bit, om man hukade sig.
Mange försökte få grepp med händerna på betongen. Kanoten gungade till. Några tunga fordon passerade på körbanan ovanför dem. De skrattade, och sköt sig sakta tillbaks igen.
Paddlade ner mot sågen.
Ut på det större vattnet igen.
Där lät de sig åter föras med.
Uppe på bron cyklade några människor, på väg in mot samhället. En moppe körde en bit framför de andra.
Det såg ut att vara tjejer. Ett par av dem vinkade till och med. Mange vinkade tillbaks.
Han vände sig om.
”Vilka är det där?" sa han. ”Känner du igen dom?”
”Dom går på andra skolan”, sa Rogge.
”Känner du dom?”
”Min kusin går ju där… Där finns ett par fina tjejer. Kanske nåt för dej.”
”Ja, för fan.”
Mange hade vänt sig mot bron igen.
Cyklisterna var över på norra sidan.
”Du kan ju försöka imorron.”
”Ja…”
De gled in under den stora betongbron.
Längre ut låg de två holmarna dit man brukade åka skidor på vårvinterisen.

”Där skulle man ha båt”, sa Rogge.
De närmade sig hamnen nedanför strandängarna.
”En egen båt…” fortsatte Rogge.
”Har ni inte en då.”
”Jo. Men det är ju farsans. Jag menar sen, när man blir äldre.”
”Jag har knappt varit ut i den här skärgårn.” Manges familj hade jämt åkt ut med båt från morsans hemby, som låg fem mil österut.
”Det är skitfint, på sommaren.”
”Kan tänka mej det.”
De paddlade sakta vidare.
”När jag blir äldre ska jag definitivt skaffa en båt att ha här, eller utåt kusten”, sa Rogge. ”En vräkig jävel. Och snabb. Och så stuga i skärgårn.”
”Tror du att du är med i Dynastin, eller vad.”
”Du får komma och hälsa på, Mange. Jag lovar.”
De fortsatte sin färd nerför älven.
Förbi småbåtshamnen och reningsverket. En hel del båtar låg ännu i vattnet. Snart var det dags att ta upp även dem.
Inne i centrum låg varuhusen, busstationen och de stora parkeringsplatserna. Allt det välbekanta.
Han kände hur kallt det började bli.

                                                                                   (2005)