Han satt i skuggan på en bänk utanför
ingången till gymnasieskolan. Cykeln stod parkerad en bit ifrån honom. På
avstånd kunde han höra någon bil köra förbi. Tallkronorna böjde sig i vinden på
andra sidan den tomma parkeringen där ”Kiruna” en gång haft sin epatraktor
stående. Epatraktorn med lila lackering och plyschtärningar i backspegeln.
Gräsmattan låg i solsken. Till vänster gympasalen, ännu ett fyrkantigt
tegelbygge.
Han
reste sig och såg in genom de stora glasrutorna. Inte en människa syntes till.
Inte än. Snart skulle skolan vara full av tonåringar. Porten stod öppen, olåst.
Han gick in. Alldeles tyst i hallen. Svalt och dunkelt. Ljus som föll in genom
fönstren i de långa tomma korridorerna. Alla klassrumsdörrar stängda. Skåpen på
rad. Ett av skåpen hade varit hans för ett tag. Biblioteket hade flyttat till
Folkets Hus. I den gamla lokalen låg nu matsalen. I taket hängde en klocka som
stannat på tio i två. Han gick genom korridorerna i sin gamla skola. Kunde höra
rösterna från förr. Det var längesen nu. Hans steg ekade i korridoren. Han såg inte
en människa. Ute möttes han av skarpt solsken. Han tog cykeln och ledde iväg
den bort från skolan. Mindes de två åren där i gymnasiet, de långa dagarna på
naturkunskapen och kontorskunskapen, längtan ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar