Graham Greene: Flyktvägar

Bokläsningen är blandad. Jag läste nyligen en bok av Graham Greene som heter Flyktvägar, från början av 80-talet (1981 står det på den röda bokryggen av mitt exemplar, som är ännu ett fynd från utgallringshyllan på biblioteket i Kalix). Graham Greene är en författare som jag knappt har läst något av. Brighton Rock läste jag i början av 90-talet, har den i pocket. Men han är en av dessa författare som jag hela tiden tänker att jag ska läsa. Filmen Den tredje mannen, med Orson Welles, skrevs av Graham Greene. I boken Flyktvägar framgår att han arbetade mycket med filmmanuskript. Men många romaner blev det. Och resor som gav stoff till berättelser. Många resor till olika länder och konflikthärdar (för att välja ett ord). ”Mer sällan än man kunnat vänta sig visade sig platserna som jag besökte vara källor till mina romaner. Jag letade inte efter källor, jag stötte på dem av en slump.” (Översättning: Olov Jonason).

Han skrev också pjäser. Och noveller, vilket han tar upp i nionde kapitlet där han resonerar kring skillnaden mellan att skriva noveller och romaner. ”När det gäller romanen, som kanske tar flera år att skriva, är författaren inte samma människa vid slutet av boken som han var i början. Det är inte bara så att hans personer har utvecklats – han har utvecklats tillsammans med dem, och det ger nästan att alltid en känsla av grovhet åt arbetet: en roman kan sällan inge en den känsla av fullkomlighet som man finner i Tjechovs novell Damen med hunden”, skriver Graham Greene som inser, tidigare i samma kapitel, att han ända från början har varit en novellförfattare, också.