Vaktmästaren har låst upp dörren och jag går in, tillsammans med några ledsagarkollegor.
Kallt, rått.
- Den som går ner sist stänger luckan, säger vaktisen. Annars regnar det in.
Uppfattat. Okej. Vi följer spiraltrappan allt längre upp i tornet som är 97 meter högt. Gråväder utanför fönstren. Jag är lite andfådd då jag närmar mig toppen. Hon som går efter mig säger att hennes man ska högst upp i alla torn i Europa, så hon är van.
- Akta huvudet, säger någon.
Jag tänker på Sagrada Familia i Barcelona - Gaudís byggprojekt, som fortfarande pågår - där vi var, A och jag, sommaren 2002. Högst upp. Bland alla andra turister. Och jag tänker på ett kyrktorn i Riga, augusti 2003.
Idag är vi de enda besökarna här, i kampanilen vid Essinge kyrka, som invigdes 1959, på ön Stora Essingen i Stockholm.
Det är halt på den regnblöta ljusgröna plåten som vi går på. Ståltrådsnät i utsiktsöppningarna. Och de stora klockorna hänger stilla.
Det regnar idag. Ett regn i november. Och runt omkring oss breder Mälaren och alla bostadsområden ut sig. Människorna nere på marken, resten av gänget som är ute på Stockholmsutbildning, långt där nere. Villataken på Essingen. Jag ska låta bli att se rakt ner.
- Eiffeltornet, säger hon som har en man som drar med henne upp i torn.
Det här tornet har jag ofta sett på avstånd, från Brommahållet till exempel.
Sedan går vi ner.
Jag drar igen den stora luckan efter mig. Den känns rätt så tung. Men mitt huvud är med ner.
Jag är också en sån som ska upp i alla torn.
Högst upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar