Idag gick vi till pulkabacken igen. M åkte ner genom skogen. E låg i vagnen, sedan tog jag upp honom i famnen. Vi såg oss omkring. Idag var det fler barn och föräldrar där i backen. Pulkor och ”snowrunners”. Full fart. Tunnelbanetåget passerade längre bort. Vi gick tillbaks, trapporna upp mot lekparken.
På fredag är det nyårsafton. Redan sent igår kväll såg jag en raket på himlen ovanför skolan. Hörde knallar. Jag satt uppe och såg en HBO-produktion om Churchill. Sedan gick jag och la mig.
Jag försöker ta mig tid att läsa. Ofta blir det sent på kvällarna. Liksom skrivandet. Läser också på tunnelbanan. I år har jag läst en del böcker som stått och väntat i bokhyllan. Bl.a. Szymborskas diktsamling Ett kolon och Birgit Munkhammars essä om Eyvind Johnson: Hemligskrivaren. Thorsten Jonssons roman Konvoj från 1948 har jag också äntligen läst. Just nu har jag två låneböcker hemma: Thomas Nydahls Alla de andra som också skrev och Jonas Karlssons Det andra målet.
Inga raketer ikväll. Balkongbelysningen har släckts. Julgranen i hörnet behöver nog vattnas, den barrar lite.
Imorgon går vi kanske till pulkabacken igen.
torsdag 30 december 2010
tisdag 7 december 2010
Kal P Dal igen
På Jonas Berghs blogg läser jag att det har kommit ut en biografi om Kal P Dal, den skånske rockartisten som verkade under sjuttiotalet och in på åttiotalet. Raka rör: historien om Kal P Dal av Jeanette Rosengren och Peter Dahlqvist. Det låter intressant.
I slutet av åttiotalet lyssnade jag en del på Kal P Dal. Har någon LP i min ägo. Hade en del inspelade kassetter. Vilket ös. Kal P Dals musik nådde upp till Norrbotten också.
I slutet av åttiotalet lyssnade jag en del på Kal P Dal. Har någon LP i min ägo. Hade en del inspelade kassetter. Vilket ös. Kal P Dals musik nådde upp till Norrbotten också.
torsdag 11 november 2010
Paret på stranden
Han körde ner till hamnen igen. En klar dag i september. Några karlar var redan i färd med att dra upp båtar på land och ett gäng smågrabbar cyklade runt på grusplanen framför magasinen. Han passerade kustbevakningens hus och lät gammelvolvon krypa ut på piren, bromsade långsamt och stannade sedan framför kajkanten. Han satt kvar i bilen och betraktade havet. Såg holmarna där ute. Granskogen, stränderna, en fiskebåt långt borta och vågorna som glittrade. Det var en fin dag. Han lutade sig fram över ratten en stund, sjönk sedan tillbaks i sätet och såg på den svarta luckan till handskfacket. Öppnade så handskfacket och plockade ut det svartvita fotografiet som var tummat och slitet nu. Han försökte borsta bort vad som liknade damm, för att göra bilden tydligare – en ung man och en ung kvinna på en sandstrand med havet i bakgrunden. Han håller sin vänstra arm om hennes midja. Hans mörka hår hade växt sig långt den sommaren. En vit T-shirt, shorts. Och så hon med sitt utsläppta blonda hår och klädd i en lång klänning som han hela tiden mindes som blå. De skrattar mot kameran. Vem tog den bilden, vem höll i kameran? Någon av vännerna. Han mindes inte längre vem. Barfota i vågskummet, en film från längesen.
Han titttade upp, såg ut genom vindrutan, slängde in kortet bland allt skräp i handskfacket och smällde igen luckan. Vred sedan om nyckeln igen och startade bilen. Några måsar skrattade iväg över stenmuren och ut mot havet. Han trampade ner gaspedalen, vred om ratten och körde tillbaks in mot byn.
Snart växlade han ner igen, petade till blinkersen och svängde vänster in på den smala grusvägen. Den öde badstranden och viken skymtade bakom buskar och låga tallar. Han fortsatte krypköra in i skogen. Skulle längre bort, längre in.
Snart fick han syn på hennes gamla blå Peugeot som stod parkerad på vändplanen där vägen tog slut. Han stannade sin bil, stängde av motorn och tvekade ett ögonblick innan han öppnade dörren och klev ur. Han drog igen blixtlåset på läderjackan och spanade in i den täta skogen. Hittade så stigen som ledde ner mellan granarna och tallarna och strax kunde han åter se havet och nu såg han även stugan nere vid stranden. Luften var kall och en frisk vind kom och drog med sig gulnade löv ur björkarna framför stugan.
Hon var nere på stranden och plockade med något. Klädd i de blå jeansen och den stickade röda tröjan. Hon hade sitt blonda hår vackert uppsatt; vad hon gjorde med håret hade alltid verkat så enkelt och självklart. Han stannade till vid stugknuten där en tunna stod och samlade upp regnvatten. Hon gick med ryggen vänd mot honom.
”Rita”, sa han. Hon vände sig om.
”Hej …” sa hon och började gå upp mot honom. Hon kom fram till honom och de kramade om varann. Sedan tog hon ett steg bakåt och såg på honom.
”Du verkar trött”, sa hon.
”Nej, för fan.”
”Bra. Vill du ha kaffe.”
”Du, vi sätter oss ett tag, i solen.”
”Okej.”
De satte sig på en av träbänkarna vid grillplatsen. Några förkolnade rester låg på marken mellan stenarna under det rostiga gallret. Molnen drev förbi. Man såg inga fler båtar idag.
”Det är så längesen”, sa han.
”Ja”, sa hon. ”Det är verkligen längesen.”
”Vill du att jag stannar?”
”Vi försöker glömma allt det där nu.”
Vinden drog genom strandskogen.
”Har du varit ensam hela tiden?” sa han. Hon gav honom en blick.
”Hurså?”
”Jag undrade bara.”
”Du är dej inte lik. Jag har väl mitt liv.”
Det intensiva livet under den ljusa tiden, tänkte han. Sommaren som var så kort och alla nätter som skulle tas till vara …
Inne i stugan fanns ett stort rum med en svart kamin. Där fanns ett bord och några stolar. Där fanns en köksavdelning. En pinnsoffa, en gammal byrå med böcker på och en liten teve i ett hörn. Om hon inte hade ändrat om. En sommarstuga som det gick att bo i ännu en tid.
Plastbåten låg nu uppochnervänd på några stockar med en mörkgrön presenning över. Man kunde se den mindre holmen där ute, med den skarpa granskogen som silhuett mot himlen.
”Jag trodde knappt att jag skulle få se dej igen”, sa hon. ”Var har du hållit hus?”
”I stan. På jobbet.”
”Varför kommer du hit?”
”Det kan vara jävligt ensamt.”
”Jävligt ensamt …”
”Ja.”
”Grabbarna då?”
”Dom har sitt. Det är höst nu.”
Vinden drog genom gräset. Vågorna glittrade där ute i viken.
”Du kan inte fortsätta gömma dej såhär”, sa han. ”Följ med mej in till stan, så får vi reda ut allt det här.”
Hon vände undan blicken, bet på sin högra hands nagelband.
”Rita för helvete! Hör du vad jag säjer.”
”Håll käften”, pressade hon fram. ”Jag gör som jag vill nu.”
Han vände sig bort från henne, körde ner händerna i jackfickorna, knöt nävarna och sparkade i sanden med ena
gympadojjan. Det var hennes föräldrars stuga, men vad han visste så var de sällan här. Stugan började förfalla och slyet kröp allt längre in på tomten. Hennes morsa och farsa stängde in sig i lägenheten inne i stan. Ibland kunde man se gubben i sin keps sitta ute på torget med en öl. Tanten var så gott som osynlig numera. Han kunde knappt minnas hur hon såg ut, trots att han åtminstone sett henne på Domus någon gång. Ritas bröder och systrar hade åkt söderut för längesen och var aldrig hemma i norr. De hade lämnat allt. Han tänkte på sin egen familj. Ett par föräldrar som blivit sittande framför teven medan sonen tidigt gett sig iväg ut.
Han vände sig om och såg på henne igen. Tyckte plötsligt att hon såg så tunn och blek ut nu. Nu mötte hon hans blick.
”Jag är glad att du kom hit”, sa hon. ”Vill du ha kaffe.”
”Jag har kört här varje dag”, sa han. ”Du har inte synts till.”
”Kom”, sa hon och reste sig. ”Vi går in.”
Han följde henne uppför trappan in i stugan. Några hårda ord, om att han inte borde prata så mycket. Samtidigt hennes vilja att mötas igen, eller vad det nu var … Hon öppnade dörren och släppte in honom i stugan där det mesta var sig likt. Bjöd honom att sitta och han slog sig ner på en av stolarna vid det rektangulära bordet. Mindes festerna, hur de samlats här, alla gamla kompisar och några nya okända så sent som i somras; den sista sommaren. Ljusa nätter som gick över i nästa dag. Rita satte ena handen i sidan, vände ryggen åt honom, gick in i köket och tog fram en kaffepanna som hon fyllde med vatten ur kranen. Hon ställde pannan på spisplattan och vred på en av knapparna. Han såg hennes spända axlar, ville säga något.
”Kanske vill du att jag går”, sa han nu. ”Jag har bilen här uppe.”
”Nej”, sa hon och såg på honom igen. ”Det är bättre att du stannar den här gången.”
Han såg ut genom fönstret. Havet igen. Båten som redan låg under presenningen där nere. En mörkgrön spänd presenning av plast med vatten på. Höstens första regn. Sommaren över, redan minne. Solljuset kom in genom fönstren. Vattendropparna glittrade på den gröna presenningen.
”Jag har inte kvar honom”, sa hon sedan. ”Jag antar att du har hört.” Hon stod vid dörrposten till köket med armarna i kors.
”Ja”, sa han. ”Någon sa det.”
”Då vet du.”
Han nickade, såg ner i bordsduken som var randig med gult och brunt, sjuttiotal.
”Jag hade tänkt ta med mej nåt”, sa han. ”Du brukar alltid säja att du inte har nåt hemma.”
”Det finns bröd”, sa hon och öppnade ett skåp ovanför
diskbänken. ”Kanske nåt annat …” Hon stod och synade hyllorna i det där skåpet. Stängde sedan dörren hårt, kom fram till honom, drog ut en av stolarna och satte sig nära igen, mitt emot. Han ville sträcka ut sin hand mot hennes arm, dra henne till sig men kämpade emot.
”Du ringde aldrig. I tisdags.” Han harklade sig, vred sig på stolen.
”Jag visste att du skulle komma. Jag har sett din bil där ute, var och varannan dag. Ibland har det sett ut som om du varit på väg att köra rakt ut i havet, innan du bromsat.”
”Det är längesen.”
De började kyssas. Han höll hennes huvud mellan sina händer och kysste henne, hon svarade, tungorna möttes och nu for han nästan av stolen. Sedan sköt hon honom ifrån sig, drog en hand över sina läppar, ordnade till några hårslingor som fallit ur knuten och gick till köket där hon hastigt drog den sjudande kaffepannan från spisen och vred av plattan. Han följde efter henne, kom nära bakifrån och kysste hennes nacke, hennes hals. Hon skrattade till, fångade hans hand.
”Du kom hit till slut”, sa hon.
Han visste inte vad han skulle säga. Han försökte få henne att se på honom, önskade att hon skulle säga att hon saknat honom och att hon ville att han aldrig mer skulle gå. Solen föll in genom det lätt gulnade lövverket i björken utanför fönstret. När hennes ena hand började treva över hans jeans höll han henne allt hårdare, omfamnade henne. Han hade ännu inte tagit av sig jackan. Och nu blundade han, började dra i hennes röda tröja, ville inget annat än känna hennes hud igen. Hon vände sig om, höll händerna kring hans midja, förde ner händerna. Så lutade hon sig framåt, såg ner i golvet, sjönk ner med huvudet mot hans hals.
”Vad är det?” sa han lågt.
Hon skakade på huvudet. Han rättade till sin skinnjacka, drog den hårdare mot sig, drog sig i näsan, de var inte alldeles intill varann längre.
”Vad är det?” sa han igen. ”Vad i helvete är det?”
”Du har väntat för länge”, sa hon lågt. ”Det är för sent nu. Alldeles för sent.”
Han såg ut bland björklöven utanför fönstret, de liknade medaljonger nu, och han stod tyst och stilla en kort stund och försökte hålla tillbaks det som vällde fram inom honom, innan han vände sig om. Han skulle säga något men tystnade. Försökte nå henne, men hon hade gått in i rummet nu och vände ryggen åt honom. De spända tunna axlarna under den röda tröjan. Han tog tag i diskbänken med ena handen. Stod så ett ögonblick med pulsen bultande i öronen, i tinningarna.
”Ja”, sa han. ”Det är över nu.”
Hon öppnade dörren. Det hade börjat blåsa upp. Lätta vågor slog mot stenarna där nedanför. Presenningen som dragits över båten prasslade till och han kunde se rörelserna i vattnet som samlats i en pöl på den gröna plasten. Hon gick nerför trappan, utanför hans blickfält nu. Han blev stående med havet framför sig utanför dörren, utanför stugan där de levt
tillsammans ibland om somrarna. Allt var så välbekant och ändå så främmande. Han stod kvar på golvet, som om han inte visste vart han skulle ta vägen, som om han frusit till is.
Nu såg han henne igen. Hon gick ner mot vattnet, tog upp det hon hållit på med där nere, en gul balja med disk. Hon drog en arm över sin panna, tog baljan och gick ner mellan stenarna, böjde sig ner och fyllde baljan med vatten. Solen föll in i hennes hår där några testar åter lösgjorts ur knuten och fallit ner över hennes nacke som han kysst så många gånger men inte längre. Det var för sent. Han hade väntat för länge med att komma till henne, med att försöka nå henne och nu var historien förbi. Han kände efter med handen i jeansfickan. Bilnycklarna låg kvar. Han stod stilla i gräset och såg henne kvar nere vid vattnet med ryggen vänd mot honom. Han försökte säga något, ropa något. Såg ut över havet. Solen stod högt på den blå himlen. Det var en fin dag.
Utan några fler ord vände han ryggen åt henne och började gå, förbi stugan i skogskanten och upp mot Volvon som stod parkerad på vändplanen. Läpparna var fuktiga, han drog en hand över munnen och var snart framme vid bilen igen. Nu såg han stugan halvt dold bakom granarna och tallarna. En lätt rök från skorstenen. Den blå Peugeoten stod en bit ifrån hans egen bil. Han öppnade dörren till sin gammelvolvo, klev in och satte sig åter bakom ratten. Såg på det svarta handskfacket igen och tänkte på bilden som låg där inne, öppnade luckan och plockade fram fotografiet av det unga paret vid havet. Först nu la han märke till båten långt där bakom dem, en båt vid horisonten. Han stängde luckan, la det tummade fotografiet på instrumentbrädan, lät det ligga där och startade bilen. Nu föll solen in genom vindrutan. Han vände sig om och backade tillbaks bilen upp mot grusvägen igen.
(2009)
Han titttade upp, såg ut genom vindrutan, slängde in kortet bland allt skräp i handskfacket och smällde igen luckan. Vred sedan om nyckeln igen och startade bilen. Några måsar skrattade iväg över stenmuren och ut mot havet. Han trampade ner gaspedalen, vred om ratten och körde tillbaks in mot byn.
Snart växlade han ner igen, petade till blinkersen och svängde vänster in på den smala grusvägen. Den öde badstranden och viken skymtade bakom buskar och låga tallar. Han fortsatte krypköra in i skogen. Skulle längre bort, längre in.
Snart fick han syn på hennes gamla blå Peugeot som stod parkerad på vändplanen där vägen tog slut. Han stannade sin bil, stängde av motorn och tvekade ett ögonblick innan han öppnade dörren och klev ur. Han drog igen blixtlåset på läderjackan och spanade in i den täta skogen. Hittade så stigen som ledde ner mellan granarna och tallarna och strax kunde han åter se havet och nu såg han även stugan nere vid stranden. Luften var kall och en frisk vind kom och drog med sig gulnade löv ur björkarna framför stugan.
Hon var nere på stranden och plockade med något. Klädd i de blå jeansen och den stickade röda tröjan. Hon hade sitt blonda hår vackert uppsatt; vad hon gjorde med håret hade alltid verkat så enkelt och självklart. Han stannade till vid stugknuten där en tunna stod och samlade upp regnvatten. Hon gick med ryggen vänd mot honom.
”Rita”, sa han. Hon vände sig om.
”Hej …” sa hon och började gå upp mot honom. Hon kom fram till honom och de kramade om varann. Sedan tog hon ett steg bakåt och såg på honom.
”Du verkar trött”, sa hon.
”Nej, för fan.”
”Bra. Vill du ha kaffe.”
”Du, vi sätter oss ett tag, i solen.”
”Okej.”
De satte sig på en av träbänkarna vid grillplatsen. Några förkolnade rester låg på marken mellan stenarna under det rostiga gallret. Molnen drev förbi. Man såg inga fler båtar idag.
”Det är så längesen”, sa han.
”Ja”, sa hon. ”Det är verkligen längesen.”
”Vill du att jag stannar?”
”Vi försöker glömma allt det där nu.”
Vinden drog genom strandskogen.
”Har du varit ensam hela tiden?” sa han. Hon gav honom en blick.
”Hurså?”
”Jag undrade bara.”
”Du är dej inte lik. Jag har väl mitt liv.”
Det intensiva livet under den ljusa tiden, tänkte han. Sommaren som var så kort och alla nätter som skulle tas till vara …
Inne i stugan fanns ett stort rum med en svart kamin. Där fanns ett bord och några stolar. Där fanns en köksavdelning. En pinnsoffa, en gammal byrå med böcker på och en liten teve i ett hörn. Om hon inte hade ändrat om. En sommarstuga som det gick att bo i ännu en tid.
Plastbåten låg nu uppochnervänd på några stockar med en mörkgrön presenning över. Man kunde se den mindre holmen där ute, med den skarpa granskogen som silhuett mot himlen.
”Jag trodde knappt att jag skulle få se dej igen”, sa hon. ”Var har du hållit hus?”
”I stan. På jobbet.”
”Varför kommer du hit?”
”Det kan vara jävligt ensamt.”
”Jävligt ensamt …”
”Ja.”
”Grabbarna då?”
”Dom har sitt. Det är höst nu.”
Vinden drog genom gräset. Vågorna glittrade där ute i viken.
”Du kan inte fortsätta gömma dej såhär”, sa han. ”Följ med mej in till stan, så får vi reda ut allt det här.”
Hon vände undan blicken, bet på sin högra hands nagelband.
”Rita för helvete! Hör du vad jag säjer.”
”Håll käften”, pressade hon fram. ”Jag gör som jag vill nu.”
Han vände sig bort från henne, körde ner händerna i jackfickorna, knöt nävarna och sparkade i sanden med ena
gympadojjan. Det var hennes föräldrars stuga, men vad han visste så var de sällan här. Stugan började förfalla och slyet kröp allt längre in på tomten. Hennes morsa och farsa stängde in sig i lägenheten inne i stan. Ibland kunde man se gubben i sin keps sitta ute på torget med en öl. Tanten var så gott som osynlig numera. Han kunde knappt minnas hur hon såg ut, trots att han åtminstone sett henne på Domus någon gång. Ritas bröder och systrar hade åkt söderut för längesen och var aldrig hemma i norr. De hade lämnat allt. Han tänkte på sin egen familj. Ett par föräldrar som blivit sittande framför teven medan sonen tidigt gett sig iväg ut.
Han vände sig om och såg på henne igen. Tyckte plötsligt att hon såg så tunn och blek ut nu. Nu mötte hon hans blick.
”Jag är glad att du kom hit”, sa hon. ”Vill du ha kaffe.”
”Jag har kört här varje dag”, sa han. ”Du har inte synts till.”
”Kom”, sa hon och reste sig. ”Vi går in.”
Han följde henne uppför trappan in i stugan. Några hårda ord, om att han inte borde prata så mycket. Samtidigt hennes vilja att mötas igen, eller vad det nu var … Hon öppnade dörren och släppte in honom i stugan där det mesta var sig likt. Bjöd honom att sitta och han slog sig ner på en av stolarna vid det rektangulära bordet. Mindes festerna, hur de samlats här, alla gamla kompisar och några nya okända så sent som i somras; den sista sommaren. Ljusa nätter som gick över i nästa dag. Rita satte ena handen i sidan, vände ryggen åt honom, gick in i köket och tog fram en kaffepanna som hon fyllde med vatten ur kranen. Hon ställde pannan på spisplattan och vred på en av knapparna. Han såg hennes spända axlar, ville säga något.
”Kanske vill du att jag går”, sa han nu. ”Jag har bilen här uppe.”
”Nej”, sa hon och såg på honom igen. ”Det är bättre att du stannar den här gången.”
Han såg ut genom fönstret. Havet igen. Båten som redan låg under presenningen där nere. En mörkgrön spänd presenning av plast med vatten på. Höstens första regn. Sommaren över, redan minne. Solljuset kom in genom fönstren. Vattendropparna glittrade på den gröna presenningen.
”Jag har inte kvar honom”, sa hon sedan. ”Jag antar att du har hört.” Hon stod vid dörrposten till köket med armarna i kors.
”Ja”, sa han. ”Någon sa det.”
”Då vet du.”
Han nickade, såg ner i bordsduken som var randig med gult och brunt, sjuttiotal.
”Jag hade tänkt ta med mej nåt”, sa han. ”Du brukar alltid säja att du inte har nåt hemma.”
”Det finns bröd”, sa hon och öppnade ett skåp ovanför
diskbänken. ”Kanske nåt annat …” Hon stod och synade hyllorna i det där skåpet. Stängde sedan dörren hårt, kom fram till honom, drog ut en av stolarna och satte sig nära igen, mitt emot. Han ville sträcka ut sin hand mot hennes arm, dra henne till sig men kämpade emot.
”Du ringde aldrig. I tisdags.” Han harklade sig, vred sig på stolen.
”Jag visste att du skulle komma. Jag har sett din bil där ute, var och varannan dag. Ibland har det sett ut som om du varit på väg att köra rakt ut i havet, innan du bromsat.”
”Det är längesen.”
De började kyssas. Han höll hennes huvud mellan sina händer och kysste henne, hon svarade, tungorna möttes och nu for han nästan av stolen. Sedan sköt hon honom ifrån sig, drog en hand över sina läppar, ordnade till några hårslingor som fallit ur knuten och gick till köket där hon hastigt drog den sjudande kaffepannan från spisen och vred av plattan. Han följde efter henne, kom nära bakifrån och kysste hennes nacke, hennes hals. Hon skrattade till, fångade hans hand.
”Du kom hit till slut”, sa hon.
Han visste inte vad han skulle säga. Han försökte få henne att se på honom, önskade att hon skulle säga att hon saknat honom och att hon ville att han aldrig mer skulle gå. Solen föll in genom det lätt gulnade lövverket i björken utanför fönstret. När hennes ena hand började treva över hans jeans höll han henne allt hårdare, omfamnade henne. Han hade ännu inte tagit av sig jackan. Och nu blundade han, började dra i hennes röda tröja, ville inget annat än känna hennes hud igen. Hon vände sig om, höll händerna kring hans midja, förde ner händerna. Så lutade hon sig framåt, såg ner i golvet, sjönk ner med huvudet mot hans hals.
”Vad är det?” sa han lågt.
Hon skakade på huvudet. Han rättade till sin skinnjacka, drog den hårdare mot sig, drog sig i näsan, de var inte alldeles intill varann längre.
”Vad är det?” sa han igen. ”Vad i helvete är det?”
”Du har väntat för länge”, sa hon lågt. ”Det är för sent nu. Alldeles för sent.”
Han såg ut bland björklöven utanför fönstret, de liknade medaljonger nu, och han stod tyst och stilla en kort stund och försökte hålla tillbaks det som vällde fram inom honom, innan han vände sig om. Han skulle säga något men tystnade. Försökte nå henne, men hon hade gått in i rummet nu och vände ryggen åt honom. De spända tunna axlarna under den röda tröjan. Han tog tag i diskbänken med ena handen. Stod så ett ögonblick med pulsen bultande i öronen, i tinningarna.
”Ja”, sa han. ”Det är över nu.”
Hon öppnade dörren. Det hade börjat blåsa upp. Lätta vågor slog mot stenarna där nedanför. Presenningen som dragits över båten prasslade till och han kunde se rörelserna i vattnet som samlats i en pöl på den gröna plasten. Hon gick nerför trappan, utanför hans blickfält nu. Han blev stående med havet framför sig utanför dörren, utanför stugan där de levt
tillsammans ibland om somrarna. Allt var så välbekant och ändå så främmande. Han stod kvar på golvet, som om han inte visste vart han skulle ta vägen, som om han frusit till is.
Nu såg han henne igen. Hon gick ner mot vattnet, tog upp det hon hållit på med där nere, en gul balja med disk. Hon drog en arm över sin panna, tog baljan och gick ner mellan stenarna, böjde sig ner och fyllde baljan med vatten. Solen föll in i hennes hår där några testar åter lösgjorts ur knuten och fallit ner över hennes nacke som han kysst så många gånger men inte längre. Det var för sent. Han hade väntat för länge med att komma till henne, med att försöka nå henne och nu var historien förbi. Han kände efter med handen i jeansfickan. Bilnycklarna låg kvar. Han stod stilla i gräset och såg henne kvar nere vid vattnet med ryggen vänd mot honom. Han försökte säga något, ropa något. Såg ut över havet. Solen stod högt på den blå himlen. Det var en fin dag.
Utan några fler ord vände han ryggen åt henne och började gå, förbi stugan i skogskanten och upp mot Volvon som stod parkerad på vändplanen. Läpparna var fuktiga, han drog en hand över munnen och var snart framme vid bilen igen. Nu såg han stugan halvt dold bakom granarna och tallarna. En lätt rök från skorstenen. Den blå Peugeoten stod en bit ifrån hans egen bil. Han öppnade dörren till sin gammelvolvo, klev in och satte sig åter bakom ratten. Såg på det svarta handskfacket igen och tänkte på bilden som låg där inne, öppnade luckan och plockade fram fotografiet av det unga paret vid havet. Först nu la han märke till båten långt där bakom dem, en båt vid horisonten. Han stängde luckan, la det tummade fotografiet på instrumentbrädan, lät det ligga där och startade bilen. Nu föll solen in genom vindrutan. Han vände sig om och backade tillbaks bilen upp mot grusvägen igen.
(2009)
måndag 8 november 2010
Skepp i snön
1978 års centrum
ligger öde,
klotter på en boda
och Konsum nerlagt, stängt
sedan länge
Is och snö
mellan lekställningarna
Min son klättrar
på skeppet i snön
Jag går bredvid
fångar upp honom
(23/3-08)
ligger öde,
klotter på en boda
och Konsum nerlagt, stängt
sedan länge
Is och snö
mellan lekställningarna
Min son klättrar
på skeppet i snön
Jag går bredvid
fångar upp honom
(23/3-08)
måndag 18 oktober 2010
Ny vecka
Nu har jag nästan sett hela No Direction Home, Martin Scorseses film om Bob Dylan, på DVD. Började se del två sent igår kväll. Jag såg mycket av dokumentären när den gick på teve för fem år sedan. Inte riktigt allt, tror jag. Greil Marcus bok har jag läst ut. Dags att lyssna på musiken igen.
Fina oktoberdagar nu. Kallt. Löven faller. Jag färdas genom Stockholm. I snart tjugo år har jag bott här. Sedan våren 1991. I somras åkte jag med min äldste son till Kalix. Träffade släkt och vänner. Hittade åkerbär. Var en hemvändare.
Imorgon är det måndag igen. Ska försöka skriva på kvällarna. Mörkt utanför fönstren. Trafiken hörs på avstånd. Månen skymtar bakom träden. Filmen om Dylan sitter kvar i spelaren. En ny vecka kan börja så.
Fina oktoberdagar nu. Kallt. Löven faller. Jag färdas genom Stockholm. I snart tjugo år har jag bott här. Sedan våren 1991. I somras åkte jag med min äldste son till Kalix. Träffade släkt och vänner. Hittade åkerbär. Var en hemvändare.
Imorgon är det måndag igen. Ska försöka skriva på kvällarna. Mörkt utanför fönstren. Trafiken hörs på avstånd. Månen skymtar bakom träden. Filmen om Dylan sitter kvar i spelaren. En ny vecka kan börja så.
tisdag 28 september 2010
Amerikansk folkmusik
Nu har jag snart läst hela Greil Marcus Invisible Republic. Skulle vara kul att komplettera läsningen med att lyssna på Anthology of American Folk Music som nämns i kapitel fyra. Sedan finns det förstås Basement-inspelningar att lyssna till också.
Levon Helm från The Band var med i Elvis Costellos show i teve i fredags. Jag satt uppe och såg det. Verkar vara mer av musikframträdanden än intervjuer i Costellos program den senaste tiden. Ett bra program att se sent på fredagskvällarna.
Levon Helm från The Band var med i Elvis Costellos show i teve i fredags. Jag satt uppe och såg det. Verkar vara mer av musikframträdanden än intervjuer i Costellos program den senaste tiden. Ett bra program att se sent på fredagskvällarna.
torsdag 16 september 2010
Femton
Himlen klarblå och kyligt i luften.
De for med kanoten på älven.
Mange satt fram, och Rogge bakom honom. De paddlade långsamt. Lät sig sakta föras med i strömmen.
Borta på den grå betongbron passerade några bilar. Längs stranden till vänster stod björkar. Nära bron låg den röda kyrkan och klocktornet. Och på den södra stranden låg sågverket, med timmerstaplar och spånhögar.
Det var verkligen klart och kyligt idag. Hösten när den var som bäst. Sedan oktober, november. Isen. Snön.
De tog sig förbi några strömvirvlar. Var förbi den gamla flottarholmen nu. Styrde åt höger bort mot holmen där det fanns en sandstrand.
De hade klarat av ännu en skoldag, och läxorna fick vänta. Det var andra dagen i rad som de var ute med kanoten nu. Det gällde att passa på, innan det blev för kallt.
”Ska vi fara in bakom sandgrynnan idag”, sa Rogge.
”Jo. Givet.”
Snart närmade de sig sandholmen. Svängde in i viken mellan holmen och den södra stranden. Gled under träbron som ledde mellan stränderna. Kom fram till tunneln som gick under E 4:an, där en bäck rann ut. De styrde in kanoten i tunneln. Det gick att komma in en bit, om man hukade sig.
Mange försökte få grepp med händerna på betongen. Kanoten gungade till. Några tunga fordon passerade på körbanan ovanför dem. De skrattade, och sköt sig sakta tillbaks igen.
Paddlade ner mot sågen.
Ut på det större vattnet igen.
Där lät de sig åter föras med.
Uppe på bron cyklade några människor, på väg in mot samhället. En moppe körde en bit framför de andra.
Det såg ut att vara tjejer. Ett par av dem vinkade till och med. Mange vinkade tillbaks.
Han vände sig om.
”Vilka är det där?" sa han. ”Känner du igen dom?”
”Dom går på andra skolan”, sa Rogge.
”Känner du dom?”
”Min kusin går ju där… Där finns ett par fina tjejer. Kanske nåt för dej.”
”Ja, för fan.”
Mange hade vänt sig mot bron igen.
Cyklisterna var över på norra sidan.
”Du kan ju försöka imorron.”
”Ja…”
De gled in under den stora betongbron.
Längre ut låg de två holmarna dit man brukade åka skidor på vårvinterisen.
”Där skulle man ha båt”, sa Rogge.
De närmade sig hamnen nedanför strandängarna.
”En egen båt…” fortsatte Rogge.
”Har ni inte en då.”
”Jo. Men det är ju farsans. Jag menar sen, när man blir äldre.”
”Jag har knappt varit ut i den här skärgårn.” Manges familj hade jämt åkt ut med båt från morsans hemby, som låg fem mil österut.
”Det är skitfint, på sommaren.”
”Kan tänka mej det.”
De paddlade sakta vidare.
”När jag blir äldre ska jag definitivt skaffa en båt att ha här, eller utåt kusten”, sa Rogge. ”En vräkig jävel. Och snabb. Och så stuga i skärgårn.”
”Tror du att du är med i Dynastin, eller vad.”
”Du får komma och hälsa på, Mange. Jag lovar.”
De fortsatte sin färd nerför älven.
Förbi småbåtshamnen och reningsverket. En hel del båtar låg ännu i vattnet. Snart var det dags att ta upp även dem.
Inne i centrum låg varuhusen, busstationen och de stora parkeringsplatserna. Allt det välbekanta.
Han kände hur kallt det började bli.
(2005)
De for med kanoten på älven.
Mange satt fram, och Rogge bakom honom. De paddlade långsamt. Lät sig sakta föras med i strömmen.
Borta på den grå betongbron passerade några bilar. Längs stranden till vänster stod björkar. Nära bron låg den röda kyrkan och klocktornet. Och på den södra stranden låg sågverket, med timmerstaplar och spånhögar.
Det var verkligen klart och kyligt idag. Hösten när den var som bäst. Sedan oktober, november. Isen. Snön.
De tog sig förbi några strömvirvlar. Var förbi den gamla flottarholmen nu. Styrde åt höger bort mot holmen där det fanns en sandstrand.
De hade klarat av ännu en skoldag, och läxorna fick vänta. Det var andra dagen i rad som de var ute med kanoten nu. Det gällde att passa på, innan det blev för kallt.
”Ska vi fara in bakom sandgrynnan idag”, sa Rogge.
”Jo. Givet.”
Snart närmade de sig sandholmen. Svängde in i viken mellan holmen och den södra stranden. Gled under träbron som ledde mellan stränderna. Kom fram till tunneln som gick under E 4:an, där en bäck rann ut. De styrde in kanoten i tunneln. Det gick att komma in en bit, om man hukade sig.
Mange försökte få grepp med händerna på betongen. Kanoten gungade till. Några tunga fordon passerade på körbanan ovanför dem. De skrattade, och sköt sig sakta tillbaks igen.
Paddlade ner mot sågen.
Ut på det större vattnet igen.
Där lät de sig åter föras med.
Uppe på bron cyklade några människor, på väg in mot samhället. En moppe körde en bit framför de andra.
Det såg ut att vara tjejer. Ett par av dem vinkade till och med. Mange vinkade tillbaks.
Han vände sig om.
”Vilka är det där?" sa han. ”Känner du igen dom?”
”Dom går på andra skolan”, sa Rogge.
”Känner du dom?”
”Min kusin går ju där… Där finns ett par fina tjejer. Kanske nåt för dej.”
”Ja, för fan.”
Mange hade vänt sig mot bron igen.
Cyklisterna var över på norra sidan.
”Du kan ju försöka imorron.”
”Ja…”
De gled in under den stora betongbron.
Längre ut låg de två holmarna dit man brukade åka skidor på vårvinterisen.
”Där skulle man ha båt”, sa Rogge.
De närmade sig hamnen nedanför strandängarna.
”En egen båt…” fortsatte Rogge.
”Har ni inte en då.”
”Jo. Men det är ju farsans. Jag menar sen, när man blir äldre.”
”Jag har knappt varit ut i den här skärgårn.” Manges familj hade jämt åkt ut med båt från morsans hemby, som låg fem mil österut.
”Det är skitfint, på sommaren.”
”Kan tänka mej det.”
De paddlade sakta vidare.
”När jag blir äldre ska jag definitivt skaffa en båt att ha här, eller utåt kusten”, sa Rogge. ”En vräkig jävel. Och snabb. Och så stuga i skärgårn.”
”Tror du att du är med i Dynastin, eller vad.”
”Du får komma och hälsa på, Mange. Jag lovar.”
De fortsatte sin färd nerför älven.
Förbi småbåtshamnen och reningsverket. En hel del båtar låg ännu i vattnet. Snart var det dags att ta upp även dem.
Inne i centrum låg varuhusen, busstationen och de stora parkeringsplatserna. Allt det välbekanta.
Han kände hur kallt det började bli.
(2005)
onsdag 15 september 2010
Skivor
Jag köpte några CD-skivor i Farsta centrum. Tre skivor till A och mig. Van Morrison: Into the Music, Miles Davis: Tutu, och Neil Young: Dreamin' Man Live '92. Många låtar från Neil Youngs Harvest Moon, om jag minns rätt. Hank to Hendrix, bland annat. Bra kvällsmusik. Både Morrison och Young. Miles Davis Tutu har vi ännu inte lyssnat på.
Läser vidare i Invisible Republic denna vecka. Om den amerikanska folkmusiken.
Läser vidare i Invisible Republic denna vecka. Om den amerikanska folkmusiken.
torsdag 9 september 2010
Utpost
Jag springer över gräset
i en annan tid.
Båtarna färdas i viken
mot havet
genom passagen mellan stenarna.
Jag är ung
och säger
mitt nej
i julinatten, planerar
min resa.
Drömmar
under ett sista långt sommarlov.
Med dig
återvänder jag hit,
vi finner vår fristad,
en utpost i havet
där båtarna far.
(25/7-08)
i en annan tid.
Båtarna färdas i viken
mot havet
genom passagen mellan stenarna.
Jag är ung
och säger
mitt nej
i julinatten, planerar
min resa.
Drömmar
under ett sista långt sommarlov.
Med dig
återvänder jag hit,
vi finner vår fristad,
en utpost i havet
där båtarna far.
(25/7-08)
onsdag 8 september 2010
tisdag 7 september 2010
Bandnamn
Bob Dylan och The Band, skrev jag i min förra bloggpost. The Band hette The Hawks tidigare på sextiotalet. År 1968 då originaltrummisen Levon Helm återförenades med bandet blev de The Band. Tidigare kallade de sig också The Crackers eller The Honkies eller ingenting, läser jag i Invisible Republic.
söndag 5 september 2010
September
September igen. Tillbaks i vardagen. Sol idag. Vi gick längs gång-cykelvägarna in i Västertorp. Luften svalare nu. Inget regn. En del löv är redan gula eller röda. Politikerna på valaffischerna. Folk sitter på uteservering. Lördag eftermiddag. Vi stannar i Lugnet, parken med lekplatserna. En helg i början av september.
Jag har börjat läsa Invisible Republic av Greil Marcus. En pocketbok som jag har med mig på dagarna och läser under transportsträckorna. Bob Dylan och The Band. Längesen jag läste en musikbok. Oftast blir det artiklar i musiktidningar istället. Men nu läser jag alltså en hel bok, om musik på sextiotalet; den verkar lovande.
Vi går hemåt. På planen vid Personnevägen spelas det fotboll. Jag tränade fotboll en gång för längesen, i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Det var i Kalix, innan jag började orientera. Den idrotten tyckte jag bättre om.
Jag har börjat läsa Invisible Republic av Greil Marcus. En pocketbok som jag har med mig på dagarna och läser under transportsträckorna. Bob Dylan och The Band. Längesen jag läste en musikbok. Oftast blir det artiklar i musiktidningar istället. Men nu läser jag alltså en hel bok, om musik på sextiotalet; den verkar lovande.
Vi går hemåt. På planen vid Personnevägen spelas det fotboll. Jag tränade fotboll en gång för längesen, i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Det var i Kalix, innan jag började orientera. Den idrotten tyckte jag bättre om.
fredag 23 juli 2010
Sjuttiotalsmusik
Vi såg första avsnittet av musikserien The Seventies i SVT1. 1970. Hårdrockens begynnelse. Ett bra program. Ska följa den serien.
Kalix i början av åttiotalet. Vi lyssnade på Kiss, det var i tolvårsåldern.
Högstadiets korridorer. Ungdomar som gick omkring med Motörhead och Iron Maiden på jeansvästar och satinjackor. Någon grabb bar nitarmband, och ”hockeyfrilla”.
Och i tidningen OKEJ fortsatte käbblet mellan synthare och hårdrockare.
Deep Purple lyssnade jag på. Made In Japan. Det är en bra skiva, från 1972.
Så var jag där igen, i sjuttiotalsmusiken, det passar mig bra.
Nu ska jag och min äldste son åka till Kalix en sväng.
Och i augusti fyller jag 40.
Kalix i början av åttiotalet. Vi lyssnade på Kiss, det var i tolvårsåldern.
Högstadiets korridorer. Ungdomar som gick omkring med Motörhead och Iron Maiden på jeansvästar och satinjackor. Någon grabb bar nitarmband, och ”hockeyfrilla”.
Och i tidningen OKEJ fortsatte käbblet mellan synthare och hårdrockare.
Deep Purple lyssnade jag på. Made In Japan. Det är en bra skiva, från 1972.
Så var jag där igen, i sjuttiotalsmusiken, det passar mig bra.
Nu ska jag och min äldste son åka till Kalix en sväng.
Och i augusti fyller jag 40.
måndag 5 juli 2010
fredag 18 juni 2010
De nio från Borås
Jag läste antologin De nio från Borås med yngre svenska författare som fått Borås Tidnings debutantpris. Intressant med dessa olika texter. Boken innehåller nyskrivna bidrag av bl.a. Viktor Johansson, Lotta Lotass och Sara Mannheimer. Mest prosa, men även lyrik. En översikt av vad som skrivs just nu.
Andrzej Tichý är en av författarna som medverkar i boken. Jag har läst hans originella roman Sex liter luft (finns i pocket, En bok för alla). Tichýs senaste roman Fält står och väntar i bokhyllan och jag ser fram emot att läsa den.
Nu läser jag äntligen Susanna Alakoskis roman Svinalängorna som hon vann Augustpriset med 2006.
Andrzej Tichý är en av författarna som medverkar i boken. Jag har läst hans originella roman Sex liter luft (finns i pocket, En bok för alla). Tichýs senaste roman Fält står och väntar i bokhyllan och jag ser fram emot att läsa den.
Nu läser jag äntligen Susanna Alakoskis roman Svinalängorna som hon vann Augustpriset med 2006.
onsdag 9 juni 2010
Littfest
Här är en länk till Littfestbloggen.
Littfest är en litteraturfestival som anordnas i Umeå varje år sedan 2007. På bloggen kan man bl.a. se webbsändningar från seminarier om t.ex. litteraturkritik, noveller och bokens framtid.
Littfest är en litteraturfestival som anordnas i Umeå varje år sedan 2007. På bloggen kan man bl.a. se webbsändningar från seminarier om t.ex. litteraturkritik, noveller och bokens framtid.
tisdag 1 juni 2010
Västertorps marknad
Vi gick till Västertorp där det var marknad.
Sol igen efter ännu en regnskur.
På en scen stod ungdomar och spelade musik. En tjej sjöng på engelska, en kille sjöng på engelska. Mycket folk på torget. Och tre ponnyhästar för barnen att rida på. Längs gatan såldes dvd-filmer, brända mandlar, plånböcker och antikviteter.
Några grabbar stod med akustiska gitarrer och körde Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”.
Den kommunala musikskolan finns kanske trots allt fortfarande?
Eller ABF:s gitarrkurser?
I ett gathörn stod även några tjejer och sjöng på engelska.
En orkester med äldre medlemmar uppträdde också i Västertorp, och de hade ett dragspel med sig.
Många loppisbord på trottoarerna längs gatan. Man hade väl rensat ur sina förråd. En kvinna kom gående längs gatan, under armen bar hon en LP-skiva med Lill Lindfors på omslaget. Skolklasser sålde hembakade kakor. På ett bord stod en radio, till salu, som såg ut att vara lika gammal som Västertorps centrum.
Det var marknad igen.
Och regnet höll sig borta.
Sol igen efter ännu en regnskur.
På en scen stod ungdomar och spelade musik. En tjej sjöng på engelska, en kille sjöng på engelska. Mycket folk på torget. Och tre ponnyhästar för barnen att rida på. Längs gatan såldes dvd-filmer, brända mandlar, plånböcker och antikviteter.
Några grabbar stod med akustiska gitarrer och körde Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”.
Den kommunala musikskolan finns kanske trots allt fortfarande?
Eller ABF:s gitarrkurser?
I ett gathörn stod även några tjejer och sjöng på engelska.
En orkester med äldre medlemmar uppträdde också i Västertorp, och de hade ett dragspel med sig.
Många loppisbord på trottoarerna längs gatan. Man hade väl rensat ur sina förråd. En kvinna kom gående längs gatan, under armen bar hon en LP-skiva med Lill Lindfors på omslaget. Skolklasser sålde hembakade kakor. På ett bord stod en radio, till salu, som såg ut att vara lika gammal som Västertorps centrum.
Det var marknad igen.
Och regnet höll sig borta.
lördag 29 maj 2010
Bilder från Bollnäs
I DN den 27 maj finns publicerat ett par av fotografen Jens Assurs bilder från Bollnäs, som ingår i fem nya fotoböcker med samlingstiteln Hunger. En fotoutställning av Jens Assur kommer också att visas på Kulturhuset i Stockholm. Sverker Sörlin, som bl.a. är idéhistoriker, har skrivit en text till Assurs Bollnäs-bilder. Det är bilder av offentliga miljöer som jag känner igen, fast jag aldrig varit i Bollnäs någon längre tid, bara stannat till i och passerat med tåget. Skulle kunna vara något annat mindre eller medelstort samhälle, i norr eller söderut. Skulle kunna vara Kalix, min gamla hemort. Jag har varit på de där platserna, gått längs gatorna.
tisdag 25 maj 2010
Diktläsning om kvällarna
Innerstad är titeln på Gunnar Hardings tjugoförsta diktsamling sedan debuten med Lokomotívet som frös fast (1967). Det är en väl komponerad samling i sex avdelningar. Kärleksdikter. Porträtt av konstnärsvänner. Minnesbilder från olika platser och tidpunkter. Staden Stockholm är en återkommande miljö. Men här finns också utfärder, som till den franska byn Grez-sur-Loing (vistelseort för konstnärer och författare).
Innerstad är den första diktsamling av Gunnar Harding som jag läser. Ett par eller några dikter sent om kvällarna. Jag ska ta och läsa fler av Hardings böcker; han har skrivit mycket.
Innerstad är den första diktsamling av Gunnar Harding som jag läser. Ett par eller några dikter sent om kvällarna. Jag ska ta och läsa fler av Hardings böcker; han har skrivit mycket.
söndag 23 maj 2010
Lyrik från Danmark
Av den danska författarinnan Pia Tafdrup, som intervjuades i 00TAL, finns i svensk översättning bl.a. Över vattnet går jag. Skiss till en poetik. Den boken utkom på ellerströms förlag 1997 och finns även i en pocketutgåva från 2002.
En bok som jag har läst och gärna läser igen.
Här har bernur skrivit en recension av Pia Tafdrups senaste diktsamling.
En bok som jag har läst och gärna läser igen.
Här har bernur skrivit en recension av Pia Tafdrups senaste diktsamling.
onsdag 19 maj 2010
Kritik
Först nu har jag läst det sista numret av tidskriften OOTAL (30/31 2009) som handlar om kritik. Det är ett intressant tema och där finns artiklar, essäer och intervjuer (med bl.a. poeten Pia Tafdrup) som alla är läsvärda. Nu har OOTAL bytt namn till 10TAL. Det är en tidskrift att ha koll på om man är intresserad av litteratur och konst.
I DN den 11 maj finns en text om kritik och litteratur av Thomas Steinfeldt. Också läsvärt.
Nu är det en ny situation i tidningsvärlden med de digitala medierna. "Vart går läsarna?" har DN som rubrik på första sidan i kulturdelen den 11 maj.
I DN den 11 maj finns en text om kritik och litteratur av Thomas Steinfeldt. Också läsvärt.
Nu är det en ny situation i tidningsvärlden med de digitala medierna. "Vart går läsarna?" har DN som rubrik på första sidan i kulturdelen den 11 maj.
söndag 16 maj 2010
Orienteringsresor
Jag minns tävlingsresorna. Orienteringsklubben som samlades på OK-parkeringen i Kalix. Tidiga helgmorgnar på åttiotalet. Man skulle iväg med buss till ännu en tävling någonstans i Norrbotten. Den här tiden på året, i maj och juni, började säsongen på allvar. Vi som var ungdomar satt längst bak i bussen. Där spelades den senaste musiken. Man hade freestyle med sig, och blandband. Vad lyssnades det på? Trackslistans låtar ... The Smiths ...
Våren 1983. Vi åkte med buss på tränings- och tävlingsresa till Dalarna och Gästrikland. Jag minns att vi bodde i husvagnar på en bondgård. Ängar i närheten. En stig ledde genom skogen fram till en sjö där det låg en brygga. Vårkvällar. Carolas vinnarlåt. Bowies "Let's Dance". "Too Shy" med Kajagoogoo. Och några grabbar som satt i en husvagn och spelade Dag Vags "(Ge) Bullen (Ett Ben)". Vad vi sprang för banor och orienteringstävlingar kommer jag inte ihåg. "Hoforsarn" var vi i alla fall med på.
Våren 1984 reste vi till Sundsvall. Folk lyssnade på Wham. Och Whitesnake. Men jag kan inte minnas att jag hörde Dag Vag på den resan. Vi åkte buss en hel dag från Kalix till Sundsvall. Jag hade en ny kompass och tävlingsdräkt. Det var alltid samling på OK-parkeringen.
Våren 1983. Vi åkte med buss på tränings- och tävlingsresa till Dalarna och Gästrikland. Jag minns att vi bodde i husvagnar på en bondgård. Ängar i närheten. En stig ledde genom skogen fram till en sjö där det låg en brygga. Vårkvällar. Carolas vinnarlåt. Bowies "Let's Dance". "Too Shy" med Kajagoogoo. Och några grabbar som satt i en husvagn och spelade Dag Vags "(Ge) Bullen (Ett Ben)". Vad vi sprang för banor och orienteringstävlingar kommer jag inte ihåg. "Hoforsarn" var vi i alla fall med på.
Våren 1984 reste vi till Sundsvall. Folk lyssnade på Wham. Och Whitesnake. Men jag kan inte minnas att jag hörde Dag Vag på den resan. Vi åkte buss en hel dag från Kalix till Sundsvall. Jag hade en ny kompass och tävlingsdräkt. Det var alltid samling på OK-parkeringen.
fredag 14 maj 2010
Från vinter till sommar
Så här såg det ut den nionde januari på sjön Trekanten i Stockholm.
Skridskoåkning.
Och nu talar man om sommar, den fjortonde maj.
torsdag 13 maj 2010
Brännboll
Jag tar en promenad runt åsen. Nerför Sparbanksvägen och vidare genom skogspartiet mot E4. En ständig biltrafik. Jag går förbi utomhusbassängen och stannar och sätter mig på en parkbänk. En man med hund passerar. Ett gäng spelar brännboll ute på den stora gräsmattan. Längesen man gjorde det, lirade brännboll. I plugget. De sista veckorna på vårterminen. Vi lämnade klassrummet i Östra skolan, den gula tegelbyggnaden. Gick ut och spelade brännboll på skolgården. Ibland kunde man få till ett slag så tennisbollen for iväg ända bort mot en av paviljongerna. Sedan sprang man, runt alla koner. Sällskapet där ute har jackor på marken istället för koner. En kvinna tar ett långt slagträ och slår iväg bollen. Sedan springer hon. Spelarna står utspridda. Var är brännaren? Jag reser mig och går vidare, bort förbi lekparken och de nya vita höghusen. Jag har blivit varm i min vårjacka. Det grönskar allt mer i träden. Jag fortsätter backen upp mot tunnelbanan. Folk kommer ut genom dörrarna från tunnelbanehallen. På väg. Som jag.
onsdag 12 maj 2010
Bowie
Vi var på en konsert med David Bowie i Globen hösten 2003.
Han spelade bland annat den här låten.
Han spelade bland annat den här låten.
tisdag 4 maj 2010
fredag 30 april 2010
Musikböcker
Idag köpte jag ett par musikböcker i Bengans skivbutik: Greil Marcus Invisible Republic: Bob Dylan's Basement Tapes och Nigel Cawthornes The Who and the making of Tommy, en CD-skiva som jag har.
Greil Marcus bok är jag mest nyfiken på.
Någon som har läst den?
Greil Marcus bok är jag mest nyfiken på.
Någon som har läst den?
tisdag 27 april 2010
Musik från Australien
Jag såg The Saints spela på ett ställe i Norrköping hösten 1989. Minns att jag tyckte de var bra. Drack öl med mina folkhögskolekompisar och hade kul.
Hemma i Kalix hade jag bland annt lyssnat på en skiva med The Saints som heter Live in a Mud Hut, inspelad i Sverige, i Göteborg på klubben Mudd Club, läser jag på den den här bloggen.
I början av sommaren 1991 såg A och jag Chris Bailey, sångaren i The Saints, uppträda solo i Stockholm. Då hade man lyssnat en hel del på All Fools Day och Prodigal Son, LP-skivor från sent åttiotal.
På Roskildefestivalen 1990 spelade Midnight Oil, samtidigt som A och jag kom dit. Vi hörde Beds Are Burning och gick runt och letade tältplats.
Nick Cave var också där.
Hemma i Kalix hade jag bland annt lyssnat på en skiva med The Saints som heter Live in a Mud Hut, inspelad i Sverige, i Göteborg på klubben Mudd Club, läser jag på den den här bloggen.
I början av sommaren 1991 såg A och jag Chris Bailey, sångaren i The Saints, uppträda solo i Stockholm. Då hade man lyssnat en hel del på All Fools Day och Prodigal Son, LP-skivor från sent åttiotal.
På Roskildefestivalen 1990 spelade Midnight Oil, samtidigt som A och jag kom dit. Vi hörde Beds Are Burning och gick runt och letade tältplats.
Nick Cave var också där.
tisdag 20 april 2010
Kobra om cykling
Vi såg Kobra ikväll. Om cykling. Passande för årstiden, nu cyklar folk igen överallt i stan. Jag ska ta mig tid att rusta upp min gamla hoj.
David Byrne från Talking Heads har skrivit något som heter Bicycle Diaries. Han medverkar i Kobra.
David Byrne från Talking Heads har skrivit något som heter Bicycle Diaries. Han medverkar i Kobra.
söndag 18 april 2010
The Triffids
Vi spelar Born Sandy Devotional med The Triffids. Åttiotalets bästa album. LP:n kom 1986. Samma år kom även In The Pines som bandet spelade in på en fårklippningsstation i sitt hemland Australien. Låg budget, den högsta kostnaden var för öl.
In The Pines lyssnade A och jag rätt mycket på då vi bodde på Dalagatan. Det var nittiotal men våra gamla vinylskivor hängde med. The Black Swan köpte jag hösten 1990 i Högdalen. The Triffids gjorde några album under främst åttiotalet. En av skivorna heter Stockholm, inspelad live i en radiostudio. Jag läser om albumen i näst senaste numret av Uncut.
Wide Open Road är en av mina favoritlåtar. Det är också titeln på den Best of-skiva som nyss kommit ut.
In The Pines lyssnade A och jag rätt mycket på då vi bodde på Dalagatan. Det var nittiotal men våra gamla vinylskivor hängde med. The Black Swan köpte jag hösten 1990 i Högdalen. The Triffids gjorde några album under främst åttiotalet. En av skivorna heter Stockholm, inspelad live i en radiostudio. Jag läser om albumen i näst senaste numret av Uncut.
Wide Open Road är en av mina favoritlåtar. Det är också titeln på den Best of-skiva som nyss kommit ut.
tisdag 6 april 2010
Ord för is och snö
På Vetenskapsradion Språket, SR:s hemsida finns diskussioner om olika ord. Efter programmet Importera mera! (30 mars) lämnade jag en kommentar till ett par av orden; flödesvatten och lappvantar.
torsdag 18 mars 2010
Sevärd dokumentär
Dokumentärfilmen Minnet av Messaure, om det sista stora vattenrallarsamhället i Sverige, kan ses på SVT Play t.o.m. 6 april.
fredag 26 februari 2010
Vecka 8
Nu går tunnelbanan igen, sedan ett par dagar.
Det blev ett par extra promenader, till och från Liljeholmen, i veckan.
Någon ersättningsbuss har jag inte åkt med. Endast den vanliga linjen.
- Ingen stress, sa en busschaufför till de ombordstigande passagerarna i måndags morse då det var tjugo grader kallt. Kom in i värmen.
Det blev ett par extra promenader, till och från Liljeholmen, i veckan.
Någon ersättningsbuss har jag inte åkt med. Endast den vanliga linjen.
- Ingen stress, sa en busschaufför till de ombordstigande passagerarna i måndags morse då det var tjugo grader kallt. Kom in i värmen.
torsdag 18 februari 2010
Lyssning
En fredagskväll lyssnade jag på Lucille med Deep Purple. Och igår kväll lyssnade jag på Black Night och Speed King. Det är bonuslåtarna på den remastrade utgåvan av Made In Japan. Black Night kom jag ihåg sedan tidigare. Helt klart kul att lyssna på.
onsdag 3 februari 2010
Deep Purple
I senaste numret av musikmagasinet Mojo tipsar man om en rad skivor med Deep Purple. Här finns omslagen till Burn, Machine Head, Deep Purple In Rock och flera andra. Jag blir sugen på att lyssna igen. Kan finnas mycket bra där som jag inte har hört. Deep Purple bildades redan 1968 och håller fortfarande på. Senast jag hade koll på Purple var 1984 då Perfect Strangers kom. En comeback-skiva. Vid den tiden fick eller köpte jag deras dubbel-LP Made In Japan som det nu är längesen jag lyssnade på. Men jag minns den som en höjdare. Låtar som Highway Star, Child In Time, Strange Kind Of Woman och The Mule. Det längsta trumsolo som jag har hört finns på den skivan. Made In Japan är inspelad i Osaka, augusti 1972 och släpptes i december samma år. Det finns en remastrad utgåva från 1998 som innehåller Black Night och en version av Little Richard´s Lucille. Det ska jag ta och lyssna på.
måndag 11 januari 2010
Läsning 2010
I år tänker jag bland annat försöka läsa böcker som jag köpt och som hittills blivit olästa. Böcker som står här i hyllorna. Svinalängorna av Susanna Alakoski. Eller Att lära sig själv att leva av Joan Didion. Eller Taxfree av David Ericsson. Eller någon av de övriga. Det finns mycket att välja på. Var börjar jag någonstans?
torsdag 7 januari 2010
The Go-Betweens
I förrgår kväll, på trettondedagsafton, lyssnade A och jag på The Go-Betweens. Jag kände för att lyssna på 16 Lovers Lane från 1988. Och den musiken passade bra. Har spelat Bob Dylans julskiva till glöggen några gånger nyligen och nu var det dags för något annat. Nu i början av januari, i början av 2010. Då funkar The Go-Betweens.
Jag hittar Robert Forsters första soloskiva i skåpet. En LP som kom 1990. Har inte lyssnat på länge. Men vi brukade spela den förr. Ett av nittiotalets soundtrack. Det var då jag först hörde talas om The Go-Betweens. Vi har en skiva från 2003 också - bright yellow bright orange.
Jag hittar Robert Forsters första soloskiva i skåpet. En LP som kom 1990. Har inte lyssnat på länge. Men vi brukade spela den förr. Ett av nittiotalets soundtrack. Det var då jag först hörde talas om The Go-Betweens. Vi har en skiva från 2003 också - bright yellow bright orange.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)