Han stannade på stranden och såg ut över vattnet. Tjärnen som bredde ut sig bort mot skogen på andra sidan. Runt omkring tjärnen såg han tallskogen, men till vänster fanns en öppning där grusvägen ledde fram och tog slut i en vändplan och ett mindre av björksly igenvuxet grustag. Där fanns en bit öppen strand. Han böjde sig fram, tog andfådd stöd med handflatorna mot knäna, spottade, tänkte på att vända hem, dricka vatten, lyssna på stereon i pojkrummet. The Jam eller U2. Costello. Kompassen hängde i snöret från handleden. Han vände och gick tillbaks uppför tallsluttningen. Granarna växte tätt ner mot vattnet. Började springa igen, vidare bort.
Tre år på högstadiet var snart över. Han såg skolan framför sig. Det röda slitna teglet, väderbitet sedan femtiotalet, och korridorerna med ekon av alla röster. Skolböcker och blyertspennor. Kompisen som satt vid bänken bredvid längst bak i klassrummet. Med ryggarna mot väggen satt de. Ännu ett år. Sedan skulle de välja olika linjer. Han sprang ner mot ängen, en bäck rann fram mot tjärnen. Här växte björkar. Han tog sig över bäcken, över ett dike, såg inte alls på kartan längre. Där borta låg timmervägen, längre bort kalhygget. Stigarna där var okända. Nu sprang han i högt gräs. Den här ängen hade varit start- och målplats för den första träningsbanan som han varit med på några år tidigare, det kändes längesen. Då hade han sprungit nybörjarbanan. Nu hade han höjt upp sig. Nu sprang han längre och svårare banor. Det var kul.
Uppe på hygget blev det tungt igen. Tvingade stegen vidare i sanden och gruset förbi ett par rotvältor som liknade grimaserande troll. Nu skulle han vända hem snart. Solen kom fram mellan molnen, lyste starkt. Han stannade igen och vek upp kartan i plastfickan. Hittade ingen stig. Försökte hitta rätt i landskapet, vände kartan. Nedanför hygget låg en annan sjö, blå i grönskan. Han fortsatte i den riktningen.
