Vandringar

Foto: Tommy Enström

 

Resa med skrivandet

 

Det var i oktober 1987. På bokhandeln i Luleå hittade jag ett dikthäfte av Malin Wikman med titeln I somras, utgivet på bokförlaget Lekatten. Det året hade jag tagit några ytterligare steg i mitt eget skrivande: en novell, prosastycken och diktförsök. Ja, även en artikel på kultursidan i NSD om boken Ett år i Järvi. Jag samlade ihop några texter och skickade dem till Britt Söderholm som drev förlaget Lekatten. Jag sände även med min första novell. Britt svarade, och jag prövade att skriva om några prosastycken till presens. Ändra från imperfekt till presens, okej. Jag hade nyss fått en elektrisk skrivmaskin, kändes modernt att skriva på en sådan. Vi skrev några brev. Britt var då lärare på en skrivarkurs vid Åsa folkhögskola nere i Sörmland, i Sköldinge, och jag fick tips om den utbildningen. Sent 1980-tal fanns det inte så många skrivutbildningar i Sverige, och inga nätkurser eller liknande forum. Man kan se på ”skrivarvärlden” som att den då var relativt ny. Så i augusti 1989 flyttade jag hemifrån Kalix och ner till Sköldinge för att gå den ettåriga skrivarkursen på Åsa. Under de där åren skrev och läste jag ännu mer. Noveller kunde jag skriva. Lyrik kunde jag skriva. Någon artikel. Vissa skrivövningar kunde utvecklas, eller vara just övningar. Och sedan funderingar på att skriva en roman. Allting blir en resa med skrivandet. Den här bloggen började jag skriva i oktober 2007.

Fortsatt läsning

 

Döden på eftermiddagen, med alla detaljer om tjurfäktningen i Spanien, visar Hemingway som journalist, och inte roman- och novellförfattare. Han började också sin bana som journalist. På sidorna 199 - 200 resonerar han en del om skrivande, och då skrivandet av fiktion. Vad jag minns talar Hemingway om skrivande i flera av sina böcker, som i Paris-boken En fest för livet. Jag får intrycket att Hemingway tidigt formade sitt skrivande och sin skrivteknik. Många noveller skrevs under 1920-talet. Döden på eftermiddagen utgavs i original 1932. Den svenska översättningen av Arne Häggqvist är från 1958. Ikväll ska jag läsa en bit igen, kanske ett helt kapitel.

Augusti, skrivande och läsning

 

 

Augustikvällar. Jag började skriva igen. Lamporna tänds i mörkret om kvällarna. En sommartext. Scener i augusti. Sensommar. Jag fortsatte redigera texten. Skrivtid sent på kvällen, som det brukar bli.

 

Jag läser Hemingways Döden på eftermiddagen (översättning av Arne Häggqvist, 1958), hans bok om tjurfäktning. Minns att jag såg affischer om tjurfäktning i Andalusien, i Sevilla när vi reste där våren 2012. Det är en bok som jag har väntat med att läsa, tvekat sedan jag köpte den i ett antikvariat på Drottninggatan. Först nu började jag läsa. Ett kapitel i taget, det får räcka.

 

Hemingway skriver, hittills, inte mycket om skrivande i den boken. Handlar den alls något om skrivande? På något sätt trodde jag det, men får läsa vidare. Skrivandet av noveller tar Hemingway upp i En fest för livet, boken om tiden i Paris på 1920-talet. Döden på eftermiddagen ska, vad jag vet, vara Hemingways största och mest ambitiösa reportage. Läser vidare.

 

Vi reste inte så långt den här sommaren. Endast i Stockholmsområdet, till Lida friluftsgård, Hellasgården och andra relativt närbelägna platser. Det var fint att vandra längs Sörmlandsleden från Lida, mot Tumbahållet. Har aldrig vandrat i den skogen tidigare. Såg orienteringskartor och tänkte på orientering, hur man sprang och letade kontrollerna, skärmarna och att det var ett tag sedan, på 80-talet. Oftast i norrbottniska skogar. Kartor intresserar mig.

Uppdatering, juni

Jag tog mig i dag tid att uppdatera min profil och presentation av bloggen. Medan jag funderar på nästa inlägg. Ibland går jag igenom äldre texter för att se om något kan passa att publiceras här på bloggen. Förra inlägget är ett exempel på det. En av etiketterna kallas också Textsamling.

Återvända (Prosa)

En kort monolog om en ung man på resa. Texten skrevs på 90-talet och är tidigare opublicerad. Några ändringar i texten har gjorts nu i maj 2020.

                                                             

                                                                     ***

Nu svänger bussen ut på motorvägen.

Jag sätter handflatan mot magen, lutar skallen mot rutan och ser med trött blick bortåt fotbollsplanen och tegelbyggnaderna på andra sidan åkern. Det dammar över plogfårorna i solskenet. Verkar redan så tomt och sommarstängt, tänker jag och försöker hålla ordning på dom överfyllda plastkassarna och ryggsäcken. Bara nån timme efter den grå rektorns tal om lågkonjunkturen och det hårda samhället som väntar där ute. Pianomusiken och sången som fyllt samlingssalen. Flera av oss yngre som suttit och halvsovit. Inte så underligt. Hur vi dansade och drack kring elden på stranden i natt, hur vi surrade om allt möjligt där i mörkret vid sjön. Vissa grejer som det inte nämnts ett ord om tidigare under året. Undrar vad det ska bli av alla. Jag själv. Farten ökar här på raksträckan genom skogen.

Illamående, jag pressar handen hårdare mot magen, sträcker mej opp och försöker skruva på luftkonditioneringen, svetten sticker över ryggen. Inte den minsta luftström! Jag svär för mej själv, sjunker ner igen och glor ut mot träd, gläntor. Om bara bussen slutar kränga. Om bara tonåringarna längst bak kan lägga av med pladdret och sitta tysta som pensionärerna och dom där grånade grönavågarna. Som tjuguettåringen. Om det bara kan bli mindre kvavt och varmt … Bara åka och mellanlanda hos morsan och farsan. Inte stanna länge. Bara ta en funderare på framtiden. Aldrig att jag ska återvända till den där bensinmacken och slita hund. Aldrig att jag ska låta mej hunsas. Inte efter allt som har hänt. Nej. Skaffa mej nåt annat. Det är vad det handlar om. Fortsätta plugga … Nu när jag på folkhögskolan upptäckt att jag kan klara av det, fått ett uns av den där varan som kallas självförtroende. Aldrig mer sjunka ner i det gamla … Inte nu när jag träffat folk … Fått vänner att snacka med, lärt mej saker som jag helt slängt åt sidan och trott vara omöjliga sedan länge. Inte tillbaks … Aldrig tillbaks.

Bussen närmar sej tätorten.

Jag plockar upp några papper och foton som fallit ur en kasse, stryker bort damm och lägger grejerna i ryggsäcken. Vi styr in på torget vid järnvägsstationen, och stannar. Jag greppar mitt bagage och kliver av i solen och blåsten. Kollar upp mot klockan på stationshusets vägg. Tåget går om tjugo minuter. Jag köper en Cola Light på Pressbyrån och häller i mej. Fortsätter så över gatan och in på stationen och fram till biljettluckan där jag kvickt visar studerandekortet och inhandlar en enkel biljett till barndomsstaden. Bara en vända för att hälsa på. Inte uppehålla mej länge. Inte tillbaks … Jag känner hur läsken bubblar till i magen och jag skyndar ut på perrongen. Himlen så blå med bara några få moln. Jag släpper påsarna och ryggsäcken vid en bänk och sätter mej igen, och jag sväljer några gånger och tänker på framtiden medan jag väntar på tåget.

(1991/1995/2020)

Skriva och läsa från vinter till vår

Mycket skrivande i vinter och fram till denna vår. Jag ser över mina noveller. Över jul och nyår – känns avlägset – var vi uppe i Kalix. Åkte längdskidåkning några vändor längs Djuptjärns elljusspår, upp på Rudträskberget. Jag brukar skriva något om skidåkning i Kalix här på bloggen, det hör som till. Läsning och skrivande, för övrigt. Nu läser jag Neil Youngs bok Fredsförklaring. Jag föreställer mig att den boken delvis bygger på just bloggtexter, men vet inte säkert. Neil Young skriver i alla fall personligt om sin musik, sin karriär och historia. Soloartist i början av 70-talet för att ge plats åt sina egna låtar … Alla de kända sångerna. Neil Young skriver med humor och allvar i boken. Jag läser inte så mycket ”rockbiografier”, och Youngs bok tycks mig vara något annat, även om jag på senare tid har läst böcker om Dylan och Springsteen. Fredsförklaring är givande, och dessutom har jag lyssnat på Neil Young i ungefär trettio års tid. En gång har jag sett honom spela live, i Stockholm sommaren 1993. Oförglömligt!