Bob Dylan, Stockholm Waterfront, 5 oktober 2015

 

Underbart! tänkte jag efter gårdagens konsert.
Det var få äldre låtar i setlistan, mycket från de senaste skivorna. Dylans röst ligger också numera i fas med sångerna på albumet Shadows In The Night. Det är inte längre den utslitna hitparaden som gäller, utan nu är det croonern och den äldre bluesmannen som framträder. Till en början sjunger Dylan något oroväckande kraxigt, men efter hand sjunger han upp sig. Där finns även antydningar till danssteg. Och leenden.

 

Tangled Up In Blue, låter inspirerad. Och Pay In Blood, från Tempest, är spännande. Jag gillar att han spelar flygel, sittande. Det är magiskt, får man väl säga, att höra versionen av Blowin’ In The Wind som framförs som första extranummer. Love Sick är avslutande extranummer.

Ett stort plus till arenan Waterfront. Bra ljud, man sitter bekvämt och det är fin miljö. Man kan ta sig en öl.

Konserten hade en paus i mitten, vilket också var skönt.

 

Det blir nästan en känsla av att han sjunger Blowin’ In The Wind som någon annan artists låt från längesedan (kanske en känsla som uppkommer efter att ha hört alla sånger från andra artister som Sinatra och Irving Berlin), trots att mannen som skrev den klassikern en gång i tiden faktiskt sitter där vid flygeln.

 

I en glipa i scendraperiet bakom scenen ser jag Dylan och bandet gå i trappan med fönstren mot Stockholmstrafiken i bakgrunden.
Det är bara att lyfta på hatten.

Ulf Lundell, Gröna Lund, 28 augusti 2015

 

Fredagen den 28 augusti var jag på Gröna Lund och såg en konsert med Ulf Lundell. Den senaste spelningen med Lundell jag sett var på Skansen 2009. Vilken Lundell-konsert i ordningen var det här?

Första konserten var på Pite havsbad sommaren 1985, med Stefan H. Vi var på hemväg från 5-dagars i Falun. Det var Springsteen på Ullevi-sommaren, och det var Live Aid-sommaren. Dire Straits gjorde succé med Money for Nothing. Man lyssnade på musik i ”bergsprängare” och freestyle. Lundell var ute på sommarturné, för första gången på tre år. Han sommarturnerade inte så ofta då. 1982, och sedan 1985. Den vassa eggen släpptes till hösten.

Nu är det trettio år sedan.

På Gröna Lund gör Lundell och bandet en mäktig version av just den titellåten: Den vassa eggen. Jag står på asfalten, lite i utkanten av den stora publiken, och lyssnar i närmare tre timmar. En fin version av Evangeline framförs. Även den låten från 80-talet. 1988. Också en titellåt, från albumet som kom den hösten -88. Då såg jag Lundell spela i sporthallen i Luleå, det var i november och första snön hade lagt sig i Norrbotten. Vi (orienterarna i OK Vargen) åkte med bil från Kalix till Luleå.

Vad hände sedan? Nästa Lundell-konsert jag såg var på Cirkus tio år senare, i november 1998, en annan tid. Och då Lundell spelade på Myrsjöns festplats i Orminge i augusti året efter så var A och jag där. Och likaså på Skansen 2002 och 2003. Nu var det tätare mellan sommarturnéerna. År 2006 var jag också på Skansen och såg en spelning. Och hösten 2008 såg jag en av Unplugged-spelningarna, återigen på Cirkus. En Unplugged-spelning som blev allt mer elektrisk, (trots att en säkring gick vid konsertens inledning).

Jag gillar Poker i Karibien, från senaste skivan: Trunk.

Första konserten över huvud taget, med någon artist, som jag ser på Gröna Lund (om man inte räknar en stund Kurt Olsson med Damorkestern i maj 1989, innan vi tre kamrater för övrigt skulle gå vidare till en Bob Dylan-konsert i den nybyggda Globen).

Speciellt med en konsert på nöjesfältet där berg och dal-banan och Fritt fall fortfarande är igång långt in på kvällen.

Sedan mörkt, svalare och fullmånen som lyser över scenen.

Jag letar mig hemåt.

Stockholms litteraturmässa

 

I går besökte jag Stockholms litteraturmässa som hölls för första gången i Kulturhuset, Stockholm. En av programpunkterna hette Att vara skrivande i Norrland. Författarna Malin Nord och Elin Olofsson samtalade om skrivande, hur det är att använda sin uppväxtmiljö, sin hemtrakt i Jämtland i sitt skrivande. Samtalet byggde på en mailkonversation som Malin Nord och Elin Olofsson tidigare haft och som finns publicerad i senaste numret av tidskriften Provins. Det var ett intressant samtal att lyssna till, och jag tror att det kommer fortsätta. Författare söker sina förhållningssätt till verkligheten, till verkliga människor och miljöer. Kommer någon i min hembygd att känna igen sig när jag skriver det här? Hur kommer texten att läsas och tolkas? Det är tankar som jag känner igen.

 

Det var också roligt och givande att lyssna till panelsamtalet om Egenutgivningens nya vägar. Att författare låter trycka och ge ut sina böcker på egen hand är inget nytt. Litteraturhistorien är full av exempel på verk som författare har gett ut själva och som sedan räknas som klassiker. Men nu har tekniken gjort det enklare än någonsin att ge ut sin egen bok. Och det sägs att egenutgivningen ökar. Det var intressant att lyssna till bl.a. Theres K. Agdler, som driver sitt eget förlag, och andra paneldeltagare om olika förlag och om egenutgivning.

 

Lite senare i programmet lyssnade jag till samtalet om Sveriges roligaste litteraturkritik. Där talades det också om teknikutvecklingen, åtminstone till en viss del. Tidningarnas kultursidor, digitala tidskrifter och bloggar. Men också om tryckta tidskrifter och deras utrymme för recensioner. I de tryckta tidskrifterna är tempot lugnare än i dagskritiken. I tidskrifterna finns det mer tid och utrymme att ta sig an böckerna.

 

Jag hann också med litteraturpodden Skogarna som spelades in på plats i Biblioteket Plattan. Roligt att Andrea Lundgren tog upp Djuna Barnes Nattens skogar på bordet. Den romanen har jag länge tänkt läsa. För Nattens skogar är väl en roman? I vår bokhylla hittar jag en novellsamling av Djuna Barnes: Natt bland hästar. Ännu en bok att läsa!

 

Vad mer? Ett samtal om kinesisk poesi och översättning pågick senare på eftermiddagen i Biblioteket Film & Musik. Jag lyssnade på en del av det samtalet.

Det var många förlag och tidskrifter som ställde ut i en av salarna på plan 3. Tidskriften Provins, Ellerströms, Sadura och många andra.