Vägen söderut

Följande novell har tidigare publicerats i nättidskriften eProvins 2014-11-27

                                                            

                                                                    ***

 

En kall vind drog fram längs gatan. Sara såg ner i den snötäckta trottoaren, väntade på att Timo skulle säga något. Han gick efter henne med händerna i jackfickorna, frusen. De fortsatte bort mot det gula telegrafhuset. På discot i föreningshuset hade de dansat tätt ihop till en av smörlåtarna från Trackslistan, och nu gick de hemåt. De hade druckit igen. Litegrann. Några bilar passerade och dunkande rockmusik hördes  i vinterkvällen.

 ”Farsan och morsan har rest bort”, sa Timo. ”Lägenheten står tom.”
 ”Det sa du inget om”, sa hon.
 ”Dom är i Torneå. På dans.”
 ”Ska vi gå hem till dej?”
 Hon stannade till vid ett av de lysande skyltfönstren, vinglade och såg på honom.
 ”Ja”, sa han.

Det blåste kallt. Ett par veckor kvar av februari. Hon grep honom i armen och de sneddade över gatan, förbi telegrafen och bort mot bion som visade Top Gun med Tom Cruise. Inga andra människor utomhus. De lämnade centrum bakom sig, fortsatte gå längs gatan som ledde förbi gamla polisstationen. En av gatlamporna blinkade, innan den slocknade.

De stannade vid Försäkringskassan och såg upp mot lägenheten i fastigheten på andra sidan gatan. Det lyste i ett av fönstren.
 ”Vänta”, sa Timo. De stod tysta och trampade i plogkarmen. I fönstret kunde hon se Timos pappa, med håret ostyrigt, klädd i mörk kostym och röd slips. Han stod och ropade något till en kvinna med blont hår; det var Timos mamma. De gestikulerade mot varandra, såg ut att gräla. Det var som ett skådespel i vinterkvällen. Sara tyckte att hon kunde höra deras röster. Sedan svepte vinden fram igen.
 ”Jag som trodde att kusten var klar”, sa Timo och såg åt ett annat håll.
 ”Kom vi går”, sa hon och drog Timo i armen. Uppe i lägenheten svängde kökslampan i taket och skuggorna dansade över väggarna. Sara frös, ville in i värmen.
 ”Du har rätt”, sa han. ”Här kan vi inte stanna.”

De vandrade ner till busstationen. Porten stod öppen och de gick in och sjönk ner på en av bänkarna. En gubbe satt och sov i ett hörn. Hon kände värme i ryggen från elementet på väggen.
 ”Fan, vi sticker”, sa Timo. ”Det går en buss om en timme.”
 ”Vart då?” sa hon.
 ”Bara härifrån”, sa han. ”Ut i världen.”
 ”Ut i världen …”
 ”Söderut. Vart fan som helst!”
 Han lade sin högra arm om hennes rygg, de flyttade närmare varandra.
 ”Okej”, sa hon. ”Har du några pengar då?”
 Han trevade innanför sin jacka, plockade fram plånboken, öppnade den och kollade.
 ”Jag har femhundra”, sa han.
 ”Det räcker inte långt.”
 ”Nej.”
 Hon skakade på huvudet. Den äldre mannen i hörnet satte sig tillrätta och fortsatte sova. Hon kände en doft av alkohol.
 En buss hade stannat utanför stationen. En chaufför med glasögon gick omkring och rökte en cigarrett. Ett par av bussens bagageluckor stod öppna, med tomma utrymmen.
 ”Är det där våran buss?” sa hon.
 ”Visst är det det”, sa han och placerade sin hand på hennes jeanslår. ”Om du vill.”
 ”Vänta här.” Hon gick ut till telefonkiosken. Öppnade glasdörren. Nej, den svarta luren hängde trasig. Hon måste ringa hem. Hon hade lovat morsan att höra av sig. Det fick vänta.

När hon vaknade sov Timo fortfarande. Svart skog och snö utanför rutorna. Han låg utsträckt på sätena längst bak i bussen. Hon satte sig upp, kände hur det värkte i ryggen. Hon hostade. Hennes täckjacka låg på golvet. Hon drog upp jackan och lade den över knäna. Någon passagerare längre fram i bussen hade tänt en lampa i taket och ljuset stack i ögonen. Inte många resenärer. Hela den bakre delen med sittplatser fick de ha för sig själva. Skallen värkte. De hade inte druckit mycket kvällen innan, men tillräckligt för att hon skulle känna sig lite ångerfull: det här var rätt galet. Hon drog upp benen och såg på Timo, som låg snett till vänster om henne, med det ljusa håret över ansiktet. Han snarkade lätt. Sov som ett barn. Och vart var de på väg? E4:an söderut. Vart då? Var befann de sig nu? Ett par bilar körde förbi. Ett vitt fält, en äng, lador. Ett äldre hus med rök ur skorstenen. Hon lade armarna i kors och huttrade. Sedan skog igen. Och fortfarande mörkt.

Bussen närmade sig ett samhälle. Det rykte ur villornas skorstenar, såg ut att vara mycket kallt. Hon rörde vid Timos kind, tog i hans axel. Han vred på sig, tycktes sova djupt. Hon kände illamåendet igen. Snart skulle bussen stanna.

De gick längs en av gatorna i staden som de kommit till. Ännu mörkt, men det började sakta ljusna. De lämnade busstationen bakom sig, drev planlöst längs gatorna.

 ”Vart är vi på väg?” sa hon.
 ”Jag vet inte”, sa Timo. ”Har du pengar? Jag har inget. Det sista gick åt igår.”
 ”Jag har inte mycket”, sa hon. ”Vi måste återvända hem.”
  Han gick tyst igen, i sin alldeles för tunna skinnjacka.
 ”Vi kommer ingenstans utan pengar”, sa hon. ”Det fattar du väl.”
 ”Försök inte läxa upp mej.”
 ”Lägg av.”
  De gick tysta.
 ”Brorsan bor nere i Ume”, sa Timo. ”Vi kanske skulle kunna bo hos honom.”
 ”Jag känner ingen i din familj.”
 ”Vi skulle kunna åka ner till brorsan.”
 ”Jag tror inte ens vi har råd med bussbiljetterna”, sa hon.
  Kylan bet i kinderna. Timo gick fortare nu, lyssnade inte på henne längre. Hon skyndade på sina steg efter honom.

Bilen stod parkerad vid en tegelbyggnad i ett industriområde. Det var en röd Jetta. De hade sett en lång man med pälsmössa lämna bilen och gå in genom en dörr i tegelbyggnaden. Där låg en lastkaj och en trappa, och vid dörren fanns ett fönster. De såg inga rörelser i fönstret. Hon stod stilla bredvid Timo, de gömde sig bakom en stor snöhög. Han sparkade på en isklimp.

 ”Den där bilen”, sa Timo. ”Vi skulle kunna ta oss härifrån.”
 ”Är du inte klok”, sa hon.
 ”Kom”, sa han.
  Motorljud från en lastbil eller traktor hördes i närheten, men de såg ingen människa. De gick snabbt över den öppna planen, fram mot den röda Jettan. Nycklarna satt i. Hon hoppade in bredvid Timo i bilen. Han lyckades starta och gasade ryckigt ut på gatan efter att ha hittat rätt med växelspaken. Nu var de på väg igen. Hon kände hjärtat hamra hårt. Timo såg oroligt i backspegeln. Hon vände sig om. Ingen förföljare.

Timo såg rakt fram längs vägen. Tallskog. Snö. Hon försökte säga något, men fick inte fram ett ord. En plastkasse skräpade på golvet vid hennes bruna mockastövlar. En doftgran hängde i backspegeln. Det luktade cigarrettrök. Timo svalde, tittade nervöst i backspegeln. Han trampade ner gaspedalen, ökade hastigheten. Ett par mötande bilar. En äng, en träda på höger sida. En hukande grå lada vid en björkdunge, sedan tallskog igen. Hon öppnade handskfacket som var fyllt med papper, kuvert. Ingen vägatlas. Hon slängde igen luckan. Såg en timmerstapel, en gulsvart skylt som pekade in mot en smal skogsväg.

 ”Jag tror att det här är vägen söderut”, sa han.
 ”Jag ser inga skyltar.”
 ”Vill du åka med?”
  Hon svarade inte. Han såg rakt fram, utan att säga något mer. Hon tänkte på sina föräldrar, och på Timos; de visste ingenting om den här färden, var hon och Timo befann sig. Ingen hade sett dem åka iväg med bussen i natten. Bort från hem och skola. Bort från allt det vanliga, hängandet i centrum, ledan. Han körde allt fortare längs vägen genom skogen. En mötande timmerbil, på väg norrut. En backe ner mot en snötäckt myrmark. Solen som svagt brann bakom molnen.
 ”Vi ska inte vända om”, sa han.
 ”Men vi har ingenstans att ta vägen.”
 ”Vad är det med dej?”
 ”Du kör för fort.”
  Han lyssnade och sänkte hastigheten något. Hon såg på honom. Hans ljusa pannlugg. De sorgsna ögonen. Den slitna skinnjackan som han inte gärna tog av sig. Det var inte som i somras, då de träffats. Då hade de mött varandras blickar. Kommit varandra nära. Nu såg hon också rakt fram, på vägen som ledde ut i världen. Dagen ljusnade alltmer. En gnistrande, kall februaridag. Hon såg ut på vinterlandskapet, skogen. Han körde vidare. De satt tysta igen.

Skrivandet, januari 2018

Våren 2016 började jag gå igenom en hel del av mina tidigare manuskript och anteckningar – för att se vad där finns. Nu har jag en samling nya utskrifter att utgå ifrån. Prosa och lyrik. Under hösten 2017 skrev jag även en ny version av min roman, ett manuskript som jag nu fortsätter med.