Musik vid älven

I sommar var A och jag på Flakasand Rock & Blues Festival för tredje året i rad. Och festivalen firade 25-årsjubileum.

Förra årets festival inleddes med skyfall.
Nu satt vi i solen och drack gott öl bryggt i Överkalix. Det kom lite regnskurar under kvällen och natten, men vi såg alla artister, hela programmet.
Lisa Lystam Family Band spelade igen. Och Norrbottensnatten var ljus, trots molnen.

En av artisterna som spelade var Lee Kerslake, legendarisk trummis från hårdrocksbandet Uriah Heep på 1970-talet. Samtida som Deep Purple och andra band inom genren. Tillsammans med Thomas Jacobsson och Stefan Berggren, som även uppträdde med Kerslake i Flakasand, spelade han på onsdagskvällen samma julivecka unplugged på Hotell Valhalls terrass i Kalix. Jag var där och lyssnade. Det var kul. Jag såg en skäggig, medelålders man med sin mobil ta en selfie med Lee Kerslake. Kanske lyssnade han på Uriah Heep när det begav sig. Jag var för ung.

Till Flakasand åkte vi buss, även i år. Morgonen var kylig och ljus, när vi kom åter till Kalix.

Mer sommarläsning 2015

Några andra böcker jag har läst denna sommar.

• Werner Aspenström: Bäcken (1965).
• Claus Beck-Nielsen: Mina möten med de verkliga författarna (svensk översättning 2014).
• Marlen Haushofer: Väggen (svensk översättning, nyutgåva 2014).
• Paul Hendrickson: Hemingway´s Boat (2011).
• Stig Dagerman: Ormen (1945).
• PC Jersild: Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter (2002).

Son vanligt en blandad läsning.
Men enbart prosa, ser jag. Aspenströms bok om sin barndom innehåller en dikt.

Nu läser jag en bok av Johan Cullberg som heter En diktares kompost (2012) och handlar om Gunnar Ekelöf.

Antonio Tabucchi: Tiden åldras fort. Nio berättelser

Jag har läst novellsamlingen Tiden åldras fort, som utkom på svenska 2011, av den italienske författaren Antonio Tabucchi. Han var verksam som författare, journalist och professor.

Tabucchi räknas som en av Italiens främsta författare. Han skriver berättartekniskt kunnigt, använder symbolik, ägnar sig mycket åt minnet och tidens gång. Hans noveller kan vara användbara för att visa hur det går att bygga upp karaktärer på ett mindre antal sidor, hur det går att komprimera en historia, allt som kännetecknar en god novell. Han är skicklig på att väva in dialogen i berättelserna, arbetar med olika tidsplan på ett mästerligt sätt. Det är täta, rika berättelser som utspelas på olika platser i världen och med olika personer.

Han skildrar karaktärer i samtiden och den historia som de är en del av. Personerna får gestalt, med sina minnen.

”Några av de här berättelserna har, innan de fick en tillvaro i min bok, funnits i verkligheten. Jag har inskränkt mig till att lyssna till dem och berätta dem på mitt sätt. Hur de är ordnade i denna bok återspeglar inte kronologin för skrivandet”, säger Antonio Tabucchi i ett efterord.

 

Man skulle på en skrivarkurs kunna studera hur boken är komponerad, hur ett tema återkommer. Jag har tankar på att ordna en novellkurs och där skulle den här boken kunna tas upp. Det är en innehållsrik bok som jag gärna läser om.

(2012-09-12)