En onsdagskväll i november

Nu har vi julbelysningen ute på balkongräcket. Små vita lampor i mörkret. Och en rad röda stjärnor lyser i fönstret.
Första advent på söndag.

Jag minns att vi gjorde ett pepparkakshus en gång. Det placerades i fönstret, och stod där ända till våren.

I eftermiddags föll snö. Jag gick längs Swedenborgsgatan. Såg att det rests en julgran med tända lampor borta på Mariatorget. Och här nedanför på vår gård, på gräsmattan har det också dykt upp en gran.
Jag har skrivit scener som utspelas under julhelgen på en ort i norr.
En gång skrev jag en novell som utspelas en nyårsnatt; den trycktes i en ungdomstidning.
På hemväg, heter den novellen.
Två grabbars dialog på vandring hemåt efter festen.

Jag funderar på att publicera texter som jag skrivit tidigare, här på bloggen, min egen blogg.
Det är en ny möjlighet.

I december 2005 skickade jag iväg ett bokmanus. Det har inte publicerats.
Nu arbetar jag med något annat.
Någon gång under 2008 ska jag skicka ut ett nytt manus.
Det har jag nu bestämt mig för.

Tompas blogg

Tunnelbanan är försenad. Jag skyndar till busshållplatsen. Åker ner mot Liljeholmen. En måndag i slutet av november, på lördag är det redan december, och snart jul. Sitter längst fram. Bakom chaffisen. Radio: "Perfect Skin", med Lloyd Cole. Den måste vara tidig. The Commotions ... Klart väder idag. Kyligt. Sedan en kvinna i radion som jag tror säger något om klimatet och att det är bråttom att göra något. Jag åker i alla fall buss, har ingen bil, inte än.

Springsteen har haft Europa-premiär i Madrid. Fyra plus i Aftonbladet. Per Bjurman förstås, tänkte jag först. Men det är ju Markus Larsson som recenserat.
Jag har biljett till Globen, den 10 december!
Han spelade förresten både "The Promised Land" och "Darkness ..." på turnépremiären i Madrid.
För att anknyta till ett tidigare blogginlägg.

I en månad har jag skrivit det här nu.
Bloggen. TOMMY ENSTRÖM.
Tompas blogg, skulle den kunna heta.
Några kommentarer har det också blivit.
Det är kul.

Sveriges tråkigaste stad?

Katrineholm har tydligen blivit utsedd till Sveriges tråkigaste stad, av tidningen Expressens läsare.
Inslag i Rapport.
SÅ tråkigt var det väl inte där. Eller var det?
Jag gick på Åsa folkhögskola som ligger i trakten, 1989/90 och 1990/91.
Minns konditori Sultan, restaurang Loket (vid järnvägsstationen), och ett nöjesställe som jag tror hette Othello (?)
Finns de där ställena kvar?
Jag köpte böcker på Domus: Torbjörn Säfves Majakovskij-roman, en tjock antologi USA-POESI och en reportagesamling av Jan Guillou.
Det fanns en Filmstudio i Katrineholm. Såg en film, en spelfilm, fransk, om skulptrisen och grafikern Camille Claudel.
Såg Riksteatern spela "I väntan på Godot". Var på uppläsningar hållna av en skrivarkurs.
Spelade bowling och slog en strike.
Besökte tidningsredaktion.
Såg band spela. The Slammers, tror jag ett av banden hette. Någon som minns det bandet, ett skrammelband?
Katrineholm, tråkigt?

En del av helheten, lördag

Sol genom tallgrenarna utanför fönstret. En blå himmel med molntrasor ovanför taket mitt emot. Kala björkgrenar, kvistar som sträcker sig uppåt. En kråka hörs. Eller är det en skata? Bilar på parkeringen. En familj med barnvagn går förbi. Mannen bär ett barn, en flicka, på sina axlar.

Igår kväll satt jag uppe sent och läste intervjun med Neil Young i senaste numret av Uncut. Hans Archives-projekt har varit på gång i femton år, men nu har utgivningen i alla fall börjat (!) Han är och har varit mycket produktiv, och en hel del har samlats outgivet genom åren. Men han är noga med att låtarna placeras i rätt sammanhang, på rätt skiva.
Som att komponera en novellsamling, eller en diktsamling. Delar ska passas in i en helhet.

Jag har kommit med på kursen "Läs för mej, pappa!" som hålls den 29 november i ABF-huset. Där medverkar barnboksförfattaren Pija Lindenbaum, litteraturpedagogen Lisa Henriksson och David Ericsson som är långtradarchaufför och författare (jag har läst ett par av hans böcker) som föreläsare.
Det är en kurs där man ska få lära sig mer "om barns språkutveckling, läsförmåga och vilka böcker som passar barn i olika åldrar."
Bland annat Kommunal står som arrangör och syftet är att få män inom LO:s fackförbund att läsa mer böcker för sina barn.
Kan bli givande.

Vägen genom Övertorneå

Kalla vindar och ännu mera snö.
I Övertorneå och Haparanda har man ingen gatubelysning. Nu är jag långt därifrån.
1984. Vi cyklade genom Övertorneå, jag och några andra, sista veckan på vårterminen. Ute på cykelutflykt. Kalix - Hedenäset - Övertorneå - Överkalix.
Besökte kyrkan i Övertorneå.
Gillade Whitesnakes "Slide It In", nyutkommen. Freestyle, hade man väl då. Wilander spelade tennis, Björn Borg hade lagt av.
På Luppioberget var vi upp och såg ut över Tornedalen och en kille rullade med cykel hela vägen ner från berget utan att bromsa.
Vifast Björklund visade oss hur man bodde i lappkåta på Vippabacken, Överkalix. Sedan cyklade han iväg mot Överkalix, på en cykel som jag minns som gammal. Vi var några ungdomar från samma orienteringsklubb och samma högstadieskola, och en vuxen ledare. Kunde inte sova för alla myggen, frös kanhända, tyckte kanske det var väl rökigt från elden i mitten.
På natten cyklade vi ner mot Kalix. Åtta mil. Det var okej.
Jag åt mina resterande Ballerina-kex och drack upp resten av äppeljuicen, vid Kamlungeforsen en tidig morgon i juni 1984.
Det är rätt längesen.
Man kände av att man suttit länge på en cykelsadel.
Det var okej.
Vi kom hem. Rullade tillsist över Kalixbron, över älven. Ljust. Bra väder. Försommarkyligt, kanske. Morgonkyligt.
Nu har någon släckt gatlysena i Övertorneå och Haparanda.
Den siste som lämnar byn släcker lyset, sa man visst förr.
Utflyttningspolitiken. Sjuttiotal.
Det kan bli en andra vinter utan gatubelysning där uppe, om inte tvisten mellan Ekfors Kraft och kommunerna löser sig.
De vill inte betala tillräckligt, menar en som heter Styrman och är skum.

Richard Ford

I lördags kväll var jag och lyssnade till den amerikanske författaren Richard Ford i Hörsalen, Kulturhuset här i Stockholm. Han medverkade på den årliga Novellfesten. Samtalade med Daniel Sandström, litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet.
Richard Ford är känd som en novell- och romanförfattare tillhörande den så kallade Dirty realist-skolan som dök upp i mitten av 1980-talet. Bill Buford, redaktör på den litterära tidskriften Granta, var den som först betecknade en rad amerikanska författare som "dirty realists". Andra kända namn är Raymond Carver, Tobias Wolff och Jayne Anne Phillips; författare som skildrade då osedda miljöer, främst i USA.
Ford sa humoristiskt att han försökt klä upp sig (kavaj) och inte var så "dirty" längre, men att han kunde bli det, igen.
Man började med att tala om Norman Mailer. Daniel Sandström frågade Richard Ford om vad Norman Mailer betytt för honom. Ford sa att han som grabb sett Norman Mailer som vad en författare var för någonting. Han har följt Mailers produktion, men det är egentligen Mailers liv som överträffar böckerna - en enfant terrible ända upp i åttioårsåldern.
Nu har Richard Fords tegelstensroman "Som landet ligger" - den avslutande delen i trilogin med Frank Bascombe som huvudperson och som började med "Sportjournalisten" och fortsatte med "Självständighetsdagen" - utkommit i svensk översättning av Hans Berggren.
Det är bra om översättaren kan engelska men det är ännu viktigare att han kan sitt modersmål, men det är förstås bra om han kan båda, sa Ford.
Romanen utspelas år 2000 i USA, alltså året före 11/9, då Amerika sov och republikanerna, enligt Ford, stal valsegern från demokraterna (genom rösträkningen) vilket sedan lett till dagens katastrofala läge, med USA:s utrikespolitik.
Ford är kritisk till regeringen och menar att Bush lägger ett lock över alla kritiska röster och att det är tyst i samhällsdebatten.
Richard Ford har rest runt mycket i USA. Han är född 1944 i Mississippi men bor nu i Maine, nordöstra USA. Han har skrivit i fyrtio år, men fick sitt genombrott för ungefär tjugo år sedan med "Sportjournalisten".
Fords novellsamling "Vinterfiske" var nog den första bok jag läste av honom. Den är bra. Ungefär samtidigt läste jag "Sportjournalisten", också bra. Det var då jag var tjugo år. När jag kollar i antecknigsboken ser jag att jag läste "Sportjournalisten" först och därefter "Vinterfiske", på våren 1991.
"Vinterfiske" ska jag nog läsa om snart.
En klar inspiration.

Efter själva författarsamtalet köper jag Fords senaste roman från ett bokbord. Det är dags för signering och kön leder lång upp på läktaren bakom mig. Framme på scenen står Richard Ford, elegant i mörk skjorta, och pratar med folk som kommer fram och han skriver i deras böcker.
Jag har kommit in i kön lite från sidan, genom en annan entré, märker jag. En genväg.
Nervös.
Plockar upp romanen ur plastkassen och låtsas läsa lite i den. Vad ska jag säga till Richard Ford?! Den store författaren som jag suttit och läst genom alla år. Något om "Rock Springs"?
Har aldrig någonsin ställt mig i en boksigneringskö tidigare. Men det här är speciellt. Och jag försöker övervinna min blyghet.
Så: hälsar, tar i hand och "Hello", och "My name is Tommy", och "How do you spell ..." säger Ford.
Han skriver på försättsbladet och jag har fått fram något ord i alla fall och går ner från scenen och mot utgången.
Lätt omtumlad.
Rulltrapporna ner.
Ut i kallblåsten vid Sergels torg. Mörkt. Ungdomar ute. Lördagskväll.
Jag tar en promenad längs Drottninggatan bort till Rydbergs bar där jag genast beställer en öl och slår mig ner vid ett fönsterbord.
Middagsgäster i restaurangen. Två tjejer som sitter och dricker rödvin, en av dem går ut på gatan och röker en cigarrett. Tända ljus på borden. Och alla de där inramade författarfotografierna högst upp längs väggarna.
Jag undrar om Richard Ford finns med bland dem?

En lång väg

Midnatt. Jag borde gå och lägga mig. Snö på väderlekskartan i teve. November.
Jag gick i Huddinge Centrum idag. In på Akademibokhandeln. Barnböcker på rea. En tusensidig filmguide som man måste ha. Kokbok för veganer. En ny biografi om Eric Clapton. Jag bläddrade lite i den, men fastnade inte riktigt. Ut i kallblåsten, ett litet torg mellan husen.
Det är snart tio år sedan jag jobbade som timmis på den där avdelningen för psykiskt sjuka. 1998. Regn hela sommaren. Det året känns så långt borta nu. På radion talar man om den tidens, det sena 90-talets IT-yra, valparna som hade kuddrum och datorer och tjänade storkovan. Några tjejer var väl också med. Nu har de fyllt trettio och blickar tillbaks på sin ungdom. Gör dataspel numera. Har familj. Mer ordnat nu.
Jag satt vid ett skrivbord i Vasastan. Eller vid köksbordet. Så var det. Cigarretter. Blyertspennor. Brödsmulor. 1992. Senare också. Tyckte väl jag kommit långt, bort från gymnasium och pojkrum och Kalix.
Nu är det november 2007. Senhöst.
Man får börja klä sig ordentligt.

Jag vill höra The Promised Land, med Springsteen. Går in på Söders Skivbörs, Rosenlundsgatan och kommer ut med Springsteens 18 Tracks för femtio spänn, och John Mayall and The Bluesbreakers - A Hard Road, för sextio. Jag hittade Darkness on the Edge of Town, på vinyl, men jag har ju redan Darkness ... på vinyl, stående i en skivback uppe i Kalix.

På Studio Ett uppmärksammar man att det är precis 18 år sedan Berlinmuren föll. Jag minns det. Gick på Åsa folkhögskola då. Läste om det i Aftonbladet. Såg bilderna.
De barn som föddes den dagen, den 9 november 1989, fyller alltså arton år nu och blir myndiga!
Novemberbarn, kallas de.

Och nu till helgen blir det visst snö.

Sortering

Jag ser över mina papper och vet vad som ska skrivas först. En roman. Har hållit på med den hela det här året. Minst. Saker tar tid.
En grå sjätte november. Men ingen dimma över åsen. Gula löv täcker gräsmattan.
Någon eller några har bränt sopor igen, bakom skolan. På en sandbox vid dagiset ligger en svart hög. Pojkstreck, tänker jag. Farligt.
Men brandkåren har varit där. En granne hade ringt. Andra gången som det brinner där nu. Förra gången hade brasan gjorts mitt på parkeringen.
Den vägen går vi varje morgon med sonen till dagiset som ligger runt hörnet, inne i skolbyggnaden av rött tegel. Skolan är nog byggd i slutet av 1940-talet. Jag har sett den på ett gammalt svartvitt flygfoto. Vårt hus är också med på den bilden som är tagen i början av 50-talet, om jag minns rätt; har inte boken framför mig.

Ja, jag ska skriva en roman. Och noveller.
Sorterar mina papper, mina manus. Sidorna som fyller pärmarna.
Arbetet med texterna. Arbetet som pågår.
Sedan länge.
Och nu den här bloggen.

Första snön

Det snöade härom natten.
Jag satt uppe ett tag till, drack vin och lyssnade på Dylan Live 1975. Då jag tog in mina badbyxor som jag hängt på tork ute på balkongen så var det snö på dem.
Men dagen efter regnade snön bort.
Oline Stig har ordet "Kalixsnö" i en av sina noveller, där handlingen utspelas någonstans i södra Sverige.
Lite kul.
I jul ska vi troligen åka upp till Kalix igen. Det brukar vi göra.
Sitter i köket. Söndag kväll. Sopranos har slutat. Nu går det något som heter Sanningen om Marika, som jag inte vill se.
Igår såg vi det danska dramat Bänken, på dvd. En bra film. Mycket bra. Tät. Och välspelad. Danmark har också bra skådespelare. En av dem som spelar polis i serien Mordkommissionen var med även här, i en helt annan roll.
En med rätta prisbelönt film!
Natten mot tisdag ska det visst komma snö igen, såg jag på väderleksrapporten.
Det är den tiden nu.

I klocktornet

Vaktmästaren har låst upp dörren och jag går in, tillsammans med några ledsagarkollegor.
Kallt, rått.
- Den som går ner sist stänger luckan, säger vaktisen. Annars regnar det in.
Uppfattat. Okej. Vi följer spiraltrappan allt längre upp i tornet som är 97 meter högt. Gråväder utanför fönstren. Jag är lite andfådd då jag närmar mig toppen. Hon som går efter mig säger att hennes man ska högst upp i alla torn i Europa, så hon är van.
- Akta huvudet, säger någon.
Jag tänker på Sagrada Familia i Barcelona - Gaudís byggprojekt, som fortfarande pågår - där vi var, A och jag, sommaren 2002. Högst upp. Bland alla andra turister. Och jag tänker på ett kyrktorn i Riga, augusti 2003.
Idag är vi de enda besökarna här, i kampanilen vid Essinge kyrka, som invigdes 1959, på ön Stora Essingen i Stockholm.
Det är halt på den regnblöta ljusgröna plåten som vi går på. Ståltrådsnät i utsiktsöppningarna. Och de stora klockorna hänger stilla.
Det regnar idag. Ett regn i november. Och runt omkring oss breder Mälaren och alla bostadsområden ut sig. Människorna nere på marken, resten av gänget som är ute på Stockholmsutbildning, långt där nere. Villataken på Essingen. Jag ska låta bli att se rakt ner.
- Eiffeltornet, säger hon som har en man som drar med henne upp i torn.
Det här tornet har jag ofta sett på avstånd, från Brommahållet till exempel.
Sedan går vi ner.
Jag drar igen den stora luckan efter mig. Den känns rätt så tung. Men mitt huvud är med ner.
Jag är också en sån som ska upp i alla torn.
Högst upp.