Underbart! tänkte jag efter gårdagens konsert.
Det var få äldre låtar i setlistan, mycket från de senaste
skivorna. Dylans röst ligger också numera i fas med sångerna på albumet
Shadows In The Night. Det är inte längre
den utslitna hitparaden som gäller, utan nu är det croonern och den äldre
bluesmannen som framträder. Till en början sjunger Dylan något oroväckande
kraxigt, men efter hand sjunger han upp sig. Där finns även antydningar till
danssteg. Och leenden.
Tangled Up In Blue, låter inspirerad. Och Pay In Blood, från
Tempest, är spännande. Jag gillar att
han spelar flygel, sittande. Det är magiskt, får man väl säga, att höra
versionen av Blowin’ In The Wind som framförs som första extranummer. Love Sick
är avslutande extranummer.
Ett stort plus till arenan Waterfront. Bra ljud, man sitter
bekvämt och det är fin miljö. Man kan ta sig en öl.
Konserten hade en paus i mitten, vilket också var skönt.
Det blir nästan en känsla av att han sjunger Blowin’ In
The Wind som någon annan artists låt från längesedan (kanske en känsla som
uppkommer efter att ha hört alla sånger från andra artister som Sinatra
och Irving Berlin), trots att mannen som skrev den
klassikern en gång i tiden faktiskt sitter där vid flygeln.
I en glipa i scendraperiet bakom scenen ser jag Dylan och
bandet gå i trappan med fönstren mot Stockholmstrafiken i bakgrunden.
Det är bara att lyfta på hatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar