Slutet av åttiotalet.
Vi var här då en gång i maj nittonhundraåttionio, jag och mina två polare. Vi bodde hos en av kompisarnas kusiner ute i Tumba. Vi skulle se Bob Dylan i Globen. Då vi åkte in till stan med pendeltåget så klev vi av vid Södra station, som var nytt då. Ingen av oss hittade särskilt väl i Stockholm på den tiden, men vi hade guide, kusinen från Tumba.
Jag minns att vi åkte Djurgårdsfärja över det blå vattnet i vårvinden och grönskan på Katarinabergets höjder och alla gamla vackra hus och sedan Gröna Lund och Kurt Olsson med damorkester på Stora scenen där och pizzerian och lite Carlsberg och sedan tunnelbanan ut till Globen som ju också var helt nybyggd då. Och jag minns Bob Dylan som uppträdde med huvan uppdragen. Ännu en spelning på hans Never Ending Tour. Inte särskilt engagerat, sa man väl.
Roskilde nittonhundranittio var en helt annan sak. A och jag anlände ganska sent en kväll, tror det var fredagskväll, och möttes av Beds Are Burning med Midnight Oil som var stora då, på den tiden och vi fann en tältplats och slog upp vårt tält till Midnight Oil som spelade för fullt borta på själva festivalområdet och sedan gick vi dit. Och kvällen efter var det Dylan och det var betydligt roligare att se honom där under det stora partyt på Roskilde än i Globen, Stockholm året innan. Hon spelade in den där konserten, eller delar av den, på en medhavd liten freestyle och emellanåt i sorlet och musiken kan man höra mig skråla något entusiastiskt över tillställningen.
En konsert som var magisk under den Roskildefestivalen var irländaren Luka Blooms framträdande i ett mindre tält en av de där varma solskensdagarna. Han körde akustiskt. Ensam med gitarr. Hon spelade in. Vi har det fortfarande kvar på kassett och jag kan fortfarande känna värmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar